Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Persson, Anna med Bengt Brun, hvars son Brun Bengtsson var konung Christians befallningsman öfver Bergslagen och Dalarne.
Hela denna slägt var i allmänhet tillgifven Danmarks konung. Men Gustaf visste det icke, utan tänkte blott på, att Arendt Persson liksom Anders Persson på Rankhyttan varit hans kamrat i Upsala, och att Ornäsherren dessutom gemensamt med honom stridt under Sten Sture. Utan tvifvel borde han här finna en man, som vågade företaga något för fäderneslandet. Hans glada förhoppningar tycktes äfven vilja blifva verklighet. Med mycken välvilja mottogs han af Arendt Persson, och Gustaf drog ej i betänkande att öppna sitt hjerta för honom och redogöra för sina framtidsplaner till rikets befriande från konung Christian. Arendt åhörde honom med uppmärksamhet och deltagande och försäkrade honom om kraftig hjelp. Han ville genast fara till grannarne och utforska deras tankar.
När de kommit öfverens om detta, förde Arendt sin gäst upp på loftskammaren, der han skulle hvila öfver natten, hvarpå han aflägsnade sig. Gustaf tackade Gud, att han ändtligen funnit en man med hjerta i bröstet, och han gick förnöjd till sängs. Arendt Persson deremot skyndade att fara till sin granne Måns Nilsson på Aspeboda. För denne omtalade han hvilken dyrbar fånge han hade i sitt våld, samt bad honom hjelpa till att försäkra sig om den sofvande Gustaf, så skulle de sedan dela det höga pris, som konung Christian satt på dennes hufvud. Måns Nilsson, som äfvenledes skall hafva hört till Svinhufvud-slägten, var dock en man af ära och tro. Han kunde ej förlika sig med den tanken att förråda en sofvande gäst och sade derföre nej till sin frändes förslag samt rådde honom att afstå från sitt förehafvande. Följden blef dock ingen annan än den, att Areadt missnöjd lemnade Aspeboda och for i ilande fart söderut till Säter, der konungens befallningsman Brun Bengtsson bodde. Denne lyssnade begärligt till hvad hans frände hade att förmäla, och de öfverenskommo att tidigt påföljande morgon draga åstad med tjugu svenner för att gripa den så länge förgäfves efterspanade Gustaf.
Det var visserligen sent, när Arendt Persson lemnade Måns Nilsson för att begifva sig till Brun Bengtsson; men händelsen fogade dervid så, att Arendts hustru såg honom fara förbi sin egen gård och taga vägen åt Säter. Hon förstod genast, att något månde ligga under denna ilfärd, och när hon betänkte sin husbondes falskhet, som hon väl kände, och dertill den tillgifvenhet, som alla hennes anhöriga hyste för den danske konungen, bäfvade hon för det öde, som väntade den unge, raske flyktingen, och beslöt att rädda honom. Hon tillsade genast en pålitlig dräng att sätta för en häst och hålla vid baksidan af huset, hvarpå hon skyndade upp på löftet till den sofvande Gustaf. I största hast underrättade hon denne om det öde som väntade honom, Om han icke skyndsamt flydde, och med en handduk – dessa voro på den tiden ovanligt långa, såsom de ännu brukas i en och annan aflägsen bygd – nedsläppte hon honom på baksidan af huset, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
