Print (PDF) - On this page / på denna sida - I Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Gustaf Wasa.
Persson, Anna med Bengt Brun, hvars son Brun Bengtsson
var konung Christians befallningsman öfver Bergslagen
och Dalarne.
Hela denna slägt var i allmänhet tillgifven Danmarks
konung. Men Gustaf visste det icke, utan tänkte
blott på, att Arendt Persson liksom Anders Persson
pä Rankhyttan varit hans kamrat i Upsala, och att
Ornäsherren dessutom gemensamt med honom stridt under
Sten Sture. Utan tvifvel borde han här finna en man,
som vågade företaga något för fäderneslandet. Hans
glada förhoppningar tycktes äfven vilja blifva
verklighet. Med mycken välvilja mottogs han af
Arendt Persson, och Gustaf drog ej i betänkande att
öppna sitt hjerta för honom och redogöra för sina
framtidsplaner till rikets befriande från konung
Christian. Arendt åhörde honom med uppmärksamhet och
deltagande och försäkrade honom om kraftig hjelp. Han
ville genast fara till grannarne och utforska deras
tankar.
När de kommit öfverens om detta, förde Arendt sin
gäst upp på loftskammaren, der han skulle hvila öfver
natten, hvarpå han aflägsnade sig. Gustaf tackade
Gud, att han ändtligen funnit en man med hjerta
i bröstet, och han gick förnöjd till sängs. Arendt
Persson deremot skyndade att fara till sin granne Måns
Nilsson på Aspeboda. För denne omtalade han hvilken
dyrbar fånge han hade i sitt våld, samt bad honom
hjelpa till att försäkra sig om den sofvande Gustaf,
så skulle de sedan dela det höga pris, som konung
Christian satt på dennes hufvud. Måns Nilsson, som
äfvenledes skall hafva hört till Svinhufvud-slägten,
var dock en man af ära och tro. Han kunde ej förlika
sig med den tanken att "förråda en sofvande gäst och
sade derföre nej till sin frändes förslag samt rådde
honom att afstå från sitt förehafvande. Följden blef
dock ingen annan än den, att Areadt missnöjd lemnade
Aspeboda och for i ilande fart söderut till Säter, der
konungens befallningsman Brun Bengtsson bodde. Denne
lyssnade begärligt till hvad hans frände hade att
förmäla, och de öfverenskommo att tidigt påföljande
morgon draga åstad med tjugu svenner för att gripa
den så länge förgäfves efterspanade Gustaf.
Det var visserligen sent, när Arendt Persson lemnade
Måns Nilsson för att begifva sig till Brun Bengtsson;
men händelsen fogade dervid så, att Arendts hustru
såg honom fara förbi sin egen gård och taga vägen
åt Säter. Hon förstod genast, att något månde
ligga under denna ilfärd, och när hon betänkte sin
husbondes falskhet, som hon väl kände, och dertill
den tillgifvenhet, som alla hennes anhöriga hyste
för den danske konungen, bäfvade hon för det öde,
som väntade den unge, raske flyktingen, och beslöt att
rädda honom. Hon tillsade genast en pålitlig dräng att
sätta för en häst och hålla vid baksidan af huset,
hvarpå hon skyndade upp på löftet till den sofvande
Gustaf. I största hast underrättade hon denne om det
öde som väntade honom, Cm han icke skyndsamt flydde,
och med en handduk - dessa voro på den tiden ovanligt
långa, såsom de ännu brukas i en och annan aftägsen
bygd - nedsläppte hon honom på baksidan af huset, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
