Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lybeckarnes stämplingar. Fred i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misstänkte några »hemliga, förtäckta stycken» derunder från Danmarks sida.
Och medan harmen häröfver kokade som bäst, upptäcktes i hans egen hufvudstad en försåtlig anläggning mot hans lif, som till sitt syfte stämmer så väl öfverens med de allmänna af Meyer och Wullenwewer utkastade planerna for Nordens framtid och deras yttrade hat mot Gustaf, att man icke kan annat än sätta det ena i samband med det andra, äfven om man icke derför har bestämda bevis. De synbart handlande personerna i denna mörka historia äro några i Stockholm bosatta tyska borgare och vid deras sida äfven några svenska män. Bland de förre var den gamle från Christian II:s tid och från befrielsekriget bekante borgmästaren Gorius Holst.
Sammansvärjningen mot konungens lif ingicks redan 1534, men man dröjde med verkställandet, tills man slutligen blifvit ense om sättet. På det att konungen ej skulle kunna undgå sitt öde, hade man fördelat utförandet på trenne händer. En af de sammansvurne åtog sig att söka förgifta konungens mat; en annan vid namn Anders Hansson, som var myntmästare och ofta var ensam med konungen i silfverkammaren på Stockholms slott, skulle söka döda honom med en dart; en tredje, tysken Hans Bökman fick i uppdrag att verkställa sjelfva hufvudplanen i hela mordanläggningen. Denna bestod deruti, att en fjerding krut skulle läggas under konungens stol i storkyrkan. Genom en kopparpipa skulle krutet sättas i förbindelse med en lunta, som kunde brinna i fem timmar. Palmsöndagen den 9 April var bestämd till utförande af denna gerning. Och allt syntes gynna de sammansvurne. Natten mellan lördagen och palmsöndagen var redan inne; man visste bestämdt att konungen skulle infinna sig i kyrkan; intet syntes kunna rädda honom.
Men Gud höll sin hägnande hand öfver konung Gustaf och Sveriges folk. Sent på lördagsqvällen sutto några af de sammansvurne tillsammans i en dryckesstämma. Bägarne och krusen gingo flitigt omkring och man samtalade om den följande dagens händelser och hvad som derefter skulle tima. Bland de församlade befann sig en fattig skeppare, Hans Vindrank, som samma dag blifvit invigd i hemligheten. Han var försänkt i skulder och hoppades genom hvad som skulle ske befria sig ur sin betryckta ställning. När sällskapet skildes åt, var skepparen mera beskänkt, än som för de sammansvurne var nyttigt, och när han kom hem till sitt, mötte han en grannqvinna, för hvilken han icke kunde afhålla sig att yppa de ljusa förhoppningar, som med ens förlyckligat hans lif. Det ena ordet gaf anledning till det andra, och det dröjde icke länge, förr än hustrun hade reda på alltsammans. Hon dröjde icke att omtala det för sin man, och denne skyndade till slottet till slottsfogden Germund Svensson (Some). Hans Vindrank blef genast upphemtad till slottet, och ännu under nattens lopp blefvo de sammansvurne gripne med undantag af myntmästaren Anders Hansson, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
