Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Linköping år 1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fingo ej till dessa framlemnas. Det gick dock för sig, så länge man ännu hyste något hopp att i hertigen finna en mild segrare, som ville låta sig försonas. Men när underrättelserna om blodsdomarne i Kalmar och sedan om dem i Viborg och Åbo kommo de olyckliga till handa, då blef deras sorg och ängslan först rätt stor.
Enligt riksdagsbeslutet i Stockholm utlystes en ny riksdag till Linköping till början af Mars år 1600, och här skulle rådsherrarnes dom fällas. Desse hitfördes derför från deras särskilda fängelser. Såsom ett bevis på den till grymhet gränsande stränghet, med hvilken de bevakades, må vi anföra, att, då fru Christina Sture för att få träffa sin man hade kommit till det ställe, der han hade sitt sista nattläger, och der på morgonen skyndade emot honom, just som han efter erhållen tillåtelse gick att taga sig någon rörelse, ilade vaktknektarne fram och ryckte henne ur herr Gustafs armar. I Linköping insattes herrarne i hvar sitt rum på slottet. Deras fruar, hvilka liksom fru Christina skyndat efter dem, uppehöllo sig i staden.
Så snart ständerna voro samlade, framlade hertigen för dem en mängd ärenden till öfverläggning, af hvilka dock rättegången mot rådsherrarne ansågs vara den vigtigaste och derför först skulle företagas. Till den ändan nedsattes en domstol af 153 personer, nemligen 38 af adeln, 24 af krigsbefälet till häst, 20 af krigsbefälet till fot, 24 borgare, 23 fogdar och 24 bönder. Af presteståndet insattes ingen i domstolen, men deras utlåtande infordrades rörande en särskild fråga, nemligen den, »om man icke haft skäl att frukta för den evangeliska lärans bestånd i riket, i händelse konung Sigismund fått öfverhanden, och om det således var rätt handladt eller icke af dem, som tillstyrkt detta konungens krigståg». Från främmande makter hade inga sändebud kommit mer än från hertigens svärfader, hertigen af Holstein, oaktadt flere främmande furstar blifvit anmodade derom eller att komma sjelfve.
Bland domarena sutto trenne bröder af Braheslägten, nemligen Magnus, Erik och Abraham, af hvilka de två sistnämnde numera förlikt sig med hertigen; vidare bröderne Axel och Mauritz Leijonhufvud samt Svante och Nils Bielke m. fl.; af rytteribefälet Anders Lennartsson, Arvid Drake. Alla aflade ed att döma utan ansende till personen efter lag och rättvisa, hvarjemte hertigen fritog dem från deras ed till honom, så att de utan fruktan, utan afseende på skyldskap eller vänskap måtte fälla sin dom. Den 3 Mars hade domstolen sin första sittning och de anklagade fördes inför densamma. De voro Erik Sparre, Gustaf och Sten Banér, Hogenskild, Thure och Clas Bielke, Erik Abrahamsson Leijonhufvud och Göran Knutsson Posse, alla riksens råd, samt Christer Horn, Carl Stenbock, Axel Kurck, Arvid Stålarm och Bengt Falk.
Domstolen satt för öppna dörrar. Det var en stor sal på slottet; i dess öfversta ända, der ingången var till hertigens rum, var ett bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
