Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rest ut med den nämnde Axel och hans broder Gabriel Oxenstierna. När Isak år 1600[1] begaf sig hem att blifva Carl IX:s hofpredikant och Gustaf Adolfs förste lärare, öfvertog Jonas hans plats såsom Oxenstiernas lärare och vistades vid universitetet i Jena samt på resor i Tyskland och Schweiz till år 1604. Vänskapen mellan honom och den store statsmannen fortfor genom lifvet.
På båda dessa vägar, så väl från den kungliga skrifvarestugan, som från adelshusens ofrälse lärare, försågs denna adel med nya medlemmar. En tredje utgångspunkt för ny adel var krigets män, och till sist en mängd främlingar, synnerligen från Estland och Lifland, eftersom dessa landsdelar nu stodo i den lifligaste beröring med Sverige, men äfven från Tyskland, Nederländerna och Frankrike samt England och Skotland. Yxkull, Koskull — den förste af det namnet var hofsven eller, som det heter med ett tyskt ord, Edelknabe hos Carl IX - Maidel, Mörner, Fahrensbach, Vitinghoff, v. Masenbach m. fl. äro namn, som vi först under denna tid få höra talas om i vår historia. Otto Helmer von Mörner var Gustaf Adolfs hofmästare, men dog redan 1612, året efter Carl IX. Han var dessförinnan hofmarskalk hos denne konung och hade inkommit i riket i konung Johans tid såsom sändebud från Brandenburg, men äfven att utkräfva en betydlig summa penningar, för hvilka hans fader gått i borgen och med tvänne sina stamslott i Tyskland nödgats gälda. Sonen beskrifves af Johan Skytte i ett enskildt bref till presten Elof Terserus som en man af mycken lärdom, lika utmärkt för yttre skönhet som belefvenhet.
Vi anföra detta, emedan det väl kan antagas såsom något utmärkande för flertalet af de främlingar, som vid denna tid strömmade till vårt land. Icke mindre lära väl åtminstone fransmännen hafva framstått med afseende på dessa egenskaper, och vi hafva åtskilliga franska namn från denna tid. För att icke tala om De Mornay och De la Gardie må vi nämna De la Grange — Paul De la G. införskrefs af Carl IX som fransysk språklärare för hans döttrar — De la Motte, De la Chapelle, samt från Nederländerna: De Besche, Du Rées och De Geer, m. fl.
Från England och Skotland inkommo under denna tid en Stuart, en Mac Dugall, hvaraf gjordes det svenska namnet Duwall, en Netherwood, en Spens, m. fl.
Det är helt naturligt, att desse främlingar, hvar i sin stad, skulle utöfva inflytande på sederna och bruken här i Sverige. Om än i allmänhet låter säga sig, att svenskarne icke gerna tålt utländingar, något som väl egentligen rör dessas inträngande i styrelsen, så är det å en annan sida lika visst, att vi här i Sverige gerna efterapat allt utländskt och till och med föredragit detta framför det rent svenska. Detta visar sig på ett i ögonen fallande sätt i afseende på sjelfva de adeliga namnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
