Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs omgifning vid faderns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolfs, och vid alla tillfällen kallades de blott
och bart »arffurstar till Sveriges rike» utan
åtskilnad, så väl af Carl som när de sjelfva talade om
hvarandra. I sitt testamente uppmanar han både riksens
ständer och sina söner »att erkänna hertig Johan för
Sveriges konung, i fall han åstundade att emottaga
regeringen, all den stund han var äldre och mognare
samt egde genom sin födsel närmare rätt till kronan.»
Men ej nog dermed, att hertig Johan enligt erkänd
arfsrätt var närmast berättigad till tronen, han var
äfven vid konung Carls död den främste mannen i riket
på grund af Norrköpings riksdags beslut af 1604, som
insatte honom jemte enkedrottningen och sex riksråd i
minderårighetsregeringen. Emellertid var icke Johan
af det lynne, att han ville göra bruk af sin bättre
rätt. Han reste kort efter gamle konungens död till
sitt hertigdöme, utan att vidare deltaga i styrelsen,
hvilken sköttes af enkedrottningen.
Johan hade af Carl i allo betraktats såsom egen son
och, ehuru han var fem år äldre än Gustaf Adolf,
hade han åtnjutit lika undervisning och haft samma
lärare. Han var af ett stilla och fromsint lynne,
van vid allvarsamhet och lydnad; dertill var han
redlig samt sitt syskonbarn Gustaf Adolf innerligt
tillgifven. Han hade tillfälle att visa det så väl
i det pågående kriget mot Danmark, hvarunder han
ådagalade prof på mycken tapperhet, som då han från
sin halfbroder Sigismund erhöll bref med uppmaning att
uppträda mot Gustaf Adolf. Brefvet var instucket i ett
knifskaft. Hertigen skickade det genast till Gustaf
Adolf. Denne omfattade också hertigen med broderlig
kärlek tillbaka, infordrade hans utlåtande i vigtiga
saker och uppdrog åt honom åtskilliga saker af vigt
att handlägga.
Såsom ett bevis på det innerliga förhållandet mellan
de höga fränderna må vi anföra innehållet af ett bref
från Gustaf Adolf af nyårsafton 1614. »Älsklige käre
broder och svåger» – heter det – »eders kärlighet
påminner sig, hvad gammal sed (hvilken icke är
till förkasta) af våra förfäder är oss lemnad och
af oss bör hållas, nemligen att man, när det gamla
året är framfaret och man begynner ett nytt år,
plägar hvarandra önska allahanda lycksalighet samt
sig högeligen med hvarandra glädja och fröjda –
till ett vårdtecken hvaraf det hafver varit en sed
att förära hvarandra nyårsgåfvor.»
På det att härutinnan icke något hos honom (Gustaf
Adolf) måtte blifva tillbakasatt, uttalar han de
varmaste lyckönskningar för hertigen och sin syster
(Maria Elisabeth). »Han skulle väl» – så slutar
brefvet – »efter den gamla plägseden förära hertigen
med en nyårsgåfva, som kunde vara honom värdig, men
alldenstund han en sådan i sina gömmor icke kunde
finna, sänder han med brefvisaren ett par stycken,[1]
som vunnits på den platsen Aufdo,[2] samt beder
hertigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
