Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anade ock, att splitet icke var utrotadt, om det ock
låg doldt, och Axel Oxenstierna skall hafva yttrat,
när han på gamla dagar underskref tronföljden efter
den siste af Wasa-ätten, »att om Gud icke så snart
kallat både hertig Johan och hertig Carl Filip, så
hade en blodbadstuga visst blifvit i riket». Derför
beslöts ock då, att dylika hertigdömen icke vidare
skulle tillåtas, ett beslut som sedermera – 1720 och
1772 – bekräftades, dock vid det senare tillfället
med det tillägg, att svenska konungasöner kunna föra
titel af hertig öfver något svenskt landskap.
Mycket återstod ännu, innan Lifland kunde sägas
vara i svenskarnes händer, men detta mål vans
under de två närmast följande fälttågen, af hvilka
det första egde rum under sommarmånaderna 1622, det
andra åter varade från Juli månad 1625 till våren
1626, hvarefter kriget får en helt och hållet ny
skådeplats.
Sedan Gustaf Adolf sett sig nödsakad att lofva
sin drottning, som nödvändigt ville följa honom
i fält, att få resa till honom, om han ej inom
trenne veckor vore återkommen, öfverseglade han
i början af Juni till Lifland för att öppna sitt
andra polska fälttåg. Mycket är dock icke om
detsamma att förmäla. Mitau återtogs af fienden,
och Gustaf Adolf tågade dit för att i sin ordning
återtaga detsamma. Men krigsfolket sjuknade, äfven
konungen sjelf angreps tvänne gånger af fältfebern –
något som han sökte dölja för Rigaboarne – hvarjemte
påräknad undsättning uteblef, så att intet af vigt
kunde uträttas.
Han hade härunder ett personligt möte med den
polske fältherren Radziwill, som uppehållit honom
med skenfagert tal om fred, tills ett par motgångar i
mindre strider bragt honom till mera allvar. Samtalet
fördes på latin, och konungen slutade det med
dessa ord: »vinnlägg dig om att, såsom våra händer
nu förenas, vi ock till sinnelag må blifva ense,
på det jag en gång må kunna föra de troppar, som
I här sen, för eder välfärd mot turkarna!» – ord,
som må hända hade sin rot i djupare planer än blott
och bart ögonblickets hänförelse eller ett bemödande
att afböja det klander, som höjdes öfver hans anfall
på Polen, då detta rike var inveckladt i krig med
kristenhetens arffiende.
Underhandlingarna ledde till ett vapenstillestånd på
ett år. Konungen återvände hem och träffade på Åland
sin gemål, som, då de tre veckorna voro förbi, icke
kunnat gifva sig till tåls, utan nödgat rådet att låta
utrusta skepp för hennes öfverresa till Lifland. På
Åland roade sig drottningen med jagt, tills konungen
anlände, då de följdes åt till Stockholm,
Det polska stilleståndet förlängdes, men emedan det
icke bekräftades af Sigismund, var oron i Sverige
stor, och under sommaren 1623 fruktade man till och
med, att Sigismund skulle göra en landstigning i
Sverige. Ryktena förstorades, såsom vanligen fallet
är, utskickade kunskapare läto bedraga sig af de
uppgifter de erhöllo, och i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
