Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverfarten och landstigningen i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wolgast, och dagen derpå steg han i en båt och lät
ro sig längs kusten ända in emot denna stad.
Det förskansade lägret var snart färdigt oeh omslöt
byn Peenemünde. Hären hade tillika fått ett
par dagars hvila. Innan konungen bröt upp mot
den nyssnämnda skansen, talade han till sina
krigare, fästade deras uppmärksamhet på syftet med
detta fälttåg, samt uppmuntrade dem till mod och
uthållighet. »Han hade icke endast för sin egen och
sitt rikes skull» – sade han – »utan för sina
förtryckte trosförvandter inlåtit sig i ett krig, med
hvars utförande de skulle förvärfva sig ett odödligt
lof hos efterverlden; de behöfde icke frukta denna nya
fiende, det vore densamme, som de slagit i Preussen;
genom deras tapperhet hade han tvungit Polen till
ett sexårigt stillestånd; höllo de redligt ut med
honom, så hoppades han ock vinna fred och säkerhet
för sig och sitt rike och sina religionsförvandter i
Tyskland; de vore gamle soldater, som kände kriget
ej blott sedan gårdagen, de hade med honom delat
mången lyckans omvexling, och de skulle derför ej nu
förlora modet, om de ej genast hade allt fullt upp;
han skulle föra dem mot en fiende, som riktat sig
på hela detta utsugna lands bekostnad; endast hos
fienden vore penningar, öfverflöd och allt hvad de
begärde till finnandes.»
Det kan icke annat än väcka förundran att finna
fienden så overksam låta den svenske konungen
landstiga och fatta fast fot, i synnerhet när man
vid sidan deraf framhåller Wallensteins raska och
beslutsamma uppträdande mot konung Christian ett
par år förut. Men Wallenstein var, som vi veta,
nu långt borta och kom ännu längre bort, i det att
han just vid denna tid försattes helt och hållet i
overksamhet. Vi påminna oss ock, hurudant talet
gick på kurfurstedagen i Regensburg.
Man lefde helt och hållet i den tron, att den svenske
konungen lika lätt skulle kastas ur fältet som
Christian. Kejsar Ferdinand skall hafva yttrat
till några af furstarne i Regensburg: »Vi hafva
åter fått oss en liten fiende på halsen», och man
skämtade öfver »snömajestätet, som skulle smälta,
så snart det nalkades söderns sol», ett skämt,
som står i samband med de tyska furstarnes vägran
att skänka Gustaf Adolf titeln af »hans majestät».
Befälhafvaren öfver de kejserliga trupperna, som stodo
i Pomern, tycktes också dela samma uppfattning af
den nye fienden. Hans namn var Torquato Conti, en
italienare, som på de grymmaste sätt farit fram i
Pomern. Också var han af invånarne afskydd högre än
som var fallet med de wallensteinska härförarne i
allmänhet. Hvarje skymt af krigstukt och ordning var
också borta från dessa vilda skaror, sedan Wallenstein
nedlagt befälet. Att afskeda honom, »det var att lossa
ett band, som sammanhöll hundratusen man, af hvilka
icke få sedan öfvergingo i fiendens leder[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
