Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ryggen och allt hotade att upplösa sig i vild flykt. Ryttarne flydde
hoptals och följdes af en mängd qvinnor, som bemäktigat sig
trosshästarne. Svenska fångar, som befunno sig i lägret, hörde de flyende
ropa: »Vi känna konungen af Sverige, han är värst mot slutet af dagen.»
En timme hade striden nu varat, från klockan 2 till 3, och lika
lycklig som Wallenstein var vid det första anfallet, som han på alla
sidor slog tillbaka, lika olycklig var han nu. Hans nederlag tycktes
vara alldeles gifvet.
Då kom Pappenheim med fyra rytteriregementen, och
underrättelsen om, att han befann sig i striden, väckte åter de kejserliges
mod och mäktade åstadkomma hvad ingen kunnat – hejda flykten.
»Hvar står konungen af Sverige?» – var Pappenheims första fråga,
och då man visade på Stålhandskes flygel, sprängde han fram mot
dennes uttröttade sqvadroner. Nu lyckades Wallenstein åter ordna
sina fotfolksfyrkanter – de stäldes nu på en linie – Montecuculi och
Terzika framförde åter sina rytteriregementen, och hertig Bernhard
såg med förvåning fältet fyllas af friska trupper.
Nu började den svåraste, mest ihållande och envisaste striden,
sedan konungen fallit. Aldrig blef en strid bättre fäktad af manskap,
som så länge stått i elden – heter det i en samtida berättelse. De
höllo ord, desse ryttare och dessa fotbrigader, de gula och de blå, de
ville segra eller dö. Det var öfver hufvud taget endast Pappenheim med
sina friska och till antalet öfverlägsna skaror, som på venstra sidan hade
en ögonblicklig framgång. Vid Galgberget förblef allt oförändrat.
Men den, som Pappenheim sökte i striden, den svenske konungen,
träffade han icke. I hans ställe mötte han Stålhandske, som nyss
tillkämpat sig den fallne konungens lik, och det säges, att Pappenheim
fallit för en kula af dennes hand. Vare dermed huru som helst, så
föll han redan vid första anfallet dödligt sårad af hästen och måste
föras ur striden. Han lades i en vagn och fördes på vägen till Leipzig.
Man hörde honom derunder ropa: »Finnes då ingen, som kan stämma
blodet?» När han slutligen kände, att han var sårad till döds, sade
han efter att hafva mottagit underrättelsen om sin store fiendes död:
»Säg Wallenstein, att jag dör nöjd, emedan jag vet, att äfven den
oförsonligaste fienden till katolska läran fallit!»
Hans ryttare tvungo emellertid sin utmattade fiende att för andra
gången draga sig tillbaka öfver landsvägen. Så gick det äfven efter
den blodigaste och mest hårdnackade strid med fotbrigaderna.
Här anföll Wallenstein med öfverlägsen makt och hade till höger
om sig Piccolominis rytteriregemente. – De två brigaderna, som stodo
till venster, den blå och den gula, ledo derför mest, men förvärfvade
också en odödlig ära. Den gula brigaden hade trängt längst fram och
anfölls nu från trenne sidor. Men kunde han icke gå längre fram, så
vek han icke heller tillbaka. Det var slutligen Piccolomini, som genom
att hugga in från sidan afgjorde saken. Så berättar grefve Per Brahe
i sin tänkebok. »Min broder, gref Nils» – heter det – »fullföljde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
