Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas första regeringsår - Öfverläggningar rörande freden med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christinas f örsta regeringsår.
357
Den 17 och 19 April förekom, med anledning af ett nytt bref
från underhandlarne, till öfverläggning hvad ma» börde fordra af
Danmark såsom säkerhet för framtiden. Drotsen anéåg Halland, Bleking
och Skåne vara oss en god säkerhet, men marsken erinrade, att man
ej för mycket borde lita på lyckan. Den hade nu varit oss blid, men
man borde se till, att den ej missbrukades. Erik Ryning erinrade, att
då Sverige innehade Jutland, Bremen och Holstein, hade danskarne icke
mycket qvar, utan måste söka bästa sättet att icke allt går under,
hvarvid marsken anmärkte, att de ännu hade något hopp på England.
Erik Ryning antog danskarne vara »i stor perplexité», då de redan
bjudit oss Gotland, och Per Sparre anmärkte, att när de i forna
dagar till oss afstodo Halland, Bleking och Skåne, voro de icke i större
perplexité än nu. Marsken ansåg likväl, att man borde behandla dem så,
att intet klander drabbade oss, hvaremot drottningen invände, att man
ej borde fästa stor vigt vid ett sådant klander, ty de kunde ock le åt
oss, om vi eftergifva något, som vi kunde erhålla. Riksamiralen
ansåg, att man borde begagna sig af sin lycka och spänna bågen så högt
man kunde. Sedermera, när man såge hvad vändning saken toge,
kunde man foga sig derefter. Man borde nu begära Halland, Skåne
och Bleking samt ändock något att pruta på. Marsken ville, att våra
fordringar skulle vara sådana, att vi för verlden och vårt samvete kunde
vara ursäktade, om vi fortsätta kriget. Det yttersta borde vara
Halland eller Bleking och Skåne. Gotland, Jemtland och Ösel bjuder
man oss väl, men de äro icke för oss nog. Man kunde stanna vid
Bohus län och Halland såsom ständiga besittningar. Seiued Bååt
yrkade, att man borde först yrka på Halland, Skåne och Bleking, men
kunde det icke nås, skulle man i det yttersta hålla på Bohus län och
Varberg. Beslutet blef, att ett utskott af ständerna borde tillkallas för
att yttra sig om fredsvilkoren, men att man borde fordra Halland,
Bleking och Skåne såsom everdelig besittning, till dess man inhemtat
utskottets tanke derom.
Sedermera, när drottningen från rikskanslern erhållit underrättelse,
att Danmark beslutat sig för att afstå Jemtland, Ösel och Gotland,
hölls en ny öfverläggning i rådet den 20 Juni, rörande hvilken
protokollet dock är mycket summariskt, men i anledning af hvad derefter
förekommit, skref drottningen samma dag till rikskanslern, att mesta
delen af riksens råd vore af en annan mening i afseende å
fredsvilkoren än hon och kanslern. Dock anförtrodde hon traktatens utgång
i Guds och kanslerns händer. Från den 21 Juni till den 1 Juli hölls
intet rådssammanträde, men den 24 Juni aflät drottningen till kanslern
en ny skrifvelse, hvari hon sade sig anse det vara för mycket att räkna
på lyckan, om man icke antoge de erbjudna vilkoren. När derefter
den 30 Juni underrättelse kommit, att kanslern förmått Danmark
äfven afstå Halland pä en längre tid, yttrade drottningen att hon aldrig
kunnat hoppas sådana fördelar. Lyckan kunde dock lätt vexla, och
det vore oförsvarligt, om de nu erbjudna vilkoren förkastades. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
