Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar om Carl Gustafs erkännande såsom tronföljare - Riksdagen 1650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen i6jo.
413
hågen att på ett eller annat sätt påskynda tidpunkten för dess
erhållande.
Bland dem inom rådet, som icke bestämdt yttrade sig mot
drottningens förslag, utan tillstyrkte dess framställande till ständerna eller
deras utskott, ehuru med det afgörande beslutet borde anstå
åtminstone till följande riksdag, finne vi Bengt Skytte vara den
verksammaste att befordra hertigens fördelar såsom ett slags mellanlöpare
mellan drottningen, pfaltzgrefven Johan Casimir och ständerna. De öfrige,
som i rådet instämde med Bengt Skytte, tillhörde de senast der
in-komne, och bland de äldre riksråden finner man endast den gamle
riksamiralen Gyllenhielm, den pfaltziska ättens trogne anhängare,
biträda denna åsigt, ehuru mycket skrufvadt och vilkorligt — tydligen
ville han ej göra drottningen emot, men också icke heller stöta sig
med sina äldre embetsbröder.
Inom presteståndet var erkebiskop Lenæus, hos hvilken Carl
Gustaf bott under sin universitetstid och som alltsedan varit hans ifrige
anhängare, verksammast att arbeta för hans antagande till tronföljare.
Att Johannes Matthiæ, som förut alltid stått på hertigens sida, nu
yttrade sig emot tronföljarevalet, hade tydligen sin anledning deri, att
han framför allt ville påskynda hertigens förmälning med drottningen.
Så snart han blifvit öfvertygad om omöjligheten att åtminstone för
tillfället kunna tillvägabringa denna, upphörde ock hans motstånd mot
det andra förslaget. Att detta utan större svårighet genomdrefs inom de
ofrälse stånden, hade väl sin närmaste och hufvudsakligaste grund
deri, att de hoppades genom hertigen såsom konung kunna bryta
högadelns öfvermakt och återvinna till kronan dess afhända egendomar,
hvarmed drottningen under de senare åren på ett oförsvarligt sätt
slösat. Åtminstone antyda så väl Oxenstiernas här ofvan anförda
yttrande som äfven andra uppgifter från denna tid, att frågan om de
afhända kronogodsens återvinnande redan börjat med allvar drifvas
inom de ofrälse stånden, ehuru den offentligen framstäldes först under
följande riksdagen.
Till denna, den märkligaste under Christinas hela regering,
öfvergå vi nu 1).
Riksdagen 1650.
Frågan om de under förmyndarestyrelsen afhända kronogodsens
återvinnande till kronan hade ända från början af Christinas
myndighetstid varit ett tvisteämne mellan adeln och de tre ofrälse stånden.
Vi hafva förut visat huru ihärdigt bondeståndet yrkade på ett sådant
återvinnande redan vid 1644 års riksdag, men huru frågan derom då
*) Jfr, utom de s. 385 anförda arbeten, Adlersparre, Historiska samlingar.
Ktoclcliolm 1705- II: 23Q — 259- - Handlingar rörande Skandinaviens Historia.
Stockholm 1847. XXVIII: 69 — 125. — Drake, Bidrag till historien om riksdagen
år 1649. Stockholm 1857.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
