Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnade vid så fatta omständigheter göra samt, i händelse de voro hugade att underkasta sig Sveriges beskydd, föreställa dem svenska statens fördelaktiga ställning, lugna deras farhåga för nya tullafgifter och så vidare. Samtidigt sändes Lars Kagg och några andra af det högre krigsbefälet att mönstra landtregementena i Sverige samt Gustaf Adolf Lewenhaupt i samma ändamål till Finland.
Förtroliga meddelanden från den nye rikskanslern till hans svåger, riksmarsken Gustaf Horn, som nu var generalguvernör i Lifland, visa emellertid, att midt under dessa rustningar mot Polen var konungens ögonmärke hufvudsakligen riktadt på Ryssland. Det var farhågan, att denna makt skulle vinna allt för mycken förstoring genom polska republikens styckande, som väsentligen förmådde Carl Gustaf att uppträda i Polen, och i öfverensstämmelse härmed gjorde också Erik Oxenstierna sin svåger uppmärksam derpå, huru det för Sverige var af största intresse att afhålla ryssarne från Östersjön och att de ej finge fatta fast fot i Kurland, hvarigenom de kunde inverka skadligt på Sveriges sjöfart och snärja Lifland. Horn borde derföre, i händelse ryska hären ginge in i Litauen och Hvita Ryssland, förhålla sig stilla samt endast söka vinna kurländarnes och litauernes vänskap; men om ryssarne intoge Dünaburg och började agera i eller omkring Kurland, måste Horn vidtaga verksamma åtgärder deremot – först taga litauerne i beskydd, derest de sådant begärde, och äfven med vapen understödja dem, men dock endast gå försvarsvis till väga.
I början af det nya året företog konungen en resa genom riket, för att göra sig mera känd af sitt folk och äfven för att närmare lära känna förhållandena i landsorterna. Mycken tid hade han dock ej att härtill använda, ty han ville vara tillbaka i Stockholm innan riksdagen begynte. Ett godt slädföre gjorde också hans färd både snabb och angenäm. Han tog vägen genom Södertelje, Nyköping, Linköping och Jönköping till Halmstad, der pfaltzgrefven af Sulzbach, som kom från Holstein, var honom till mötes. Derifrån vände han genom Göteborg tillbaka till hufvudstaden, nöjd och belåten med det mottagande, han öfver allt rönt.
I slutet af Februari sammanträdde riksdagen, men dess högtidliga öppnande skedde först den 12 Mars. Presidenten i bergskollegium, Erik Fleming, som varit landtmarskalk vid 1654 års riksdag, fick äfven nu samma förtroende. Erkebiskop Lenæus var talman för presteståndet, och justitieborgmästaren i Stockholm Peder Claesson Prytz var borgareståndets talman[1].
Den kungliga propositionen handlade hufvudsakligen om ställningen till de utländska makterna och öfverlemnade till ständerna att öfverenskomma om bästa sättet att förse rikets säkerhet, huru hären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
