Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stort inflytande både hos sin gemål och inom polska senaten, ville af särskilda skäl tillvägabringa fred med Sverige, emedan hon, nära beslägtad med franska konungahuset, önskade få en son till den ryktbare franske härföraren prinsen af Condé vald till polsk tronföljare, hvartill hon behöfde Frankrikes och Sveriges biträde. Å andra sidan åter gjorde de danska och holländska sändebuden i Polen allt för att göra underhandlingarna om intet, äfvensom kejsarens och Brandenburgs ombud sökte mot dem uppställa alla upptänkliga hinder.
Härvid hade de god hjelp af de oändliga formaliteter, som alltid åtföljde den tidens underhandlingar, så att flera månader förgingo, innan de egentliga fredsunderhandlingarna kunde begynna, hvilket skedde först den 7 Januari 1660. Äfven nu förekommo så många anmärkningar, och skriftvexlingen fördes med sådan bitterhet, att De l’Hombres, då han för det ena rikets ombud uppläste hvad man å andra sidan anfört, ofta fann sig föranlåten att öfverhoppa långa stycken, som kunde förefalla sårande. Efter någon tid beslöt man också att ej skicka hvarandra några skriftliga betänkanden, utan låta De l’Hombres muntligen framställa alla ömsesidiga fordringar och medgifvanden. Så for denne under Januari, Februari oeh Mars månader fyra gånger i veckan mellan svenskarne i Zoppot och polackarne i Danzig samt lyckades derunder, verksamt understödd af polska drottningens inflytande, småningom sammanjemka de särskilda anspråken.
Hinder för fredens afslutande kommo också nu ej längre hvarken från Sveriges eller Polens sida, ehuru visserligen ett polskt parti, med erkebiskopen af Gnesen i spetsen, önskade krigets fortsättande för att från det utmattade Sverige återfå Lifland; men det var egentligen Danmark, Österrike och Brandenburg, som genom sina förespeglingar hos Johan Casimir och polska senaten fördröjde den af polska folket i allmänhet ifrigt efterlängtade freden. Danmark begärde, att Polen skulle gemensamt med detta rike uppgöra fredsvilkoren, för att båda makterna så mycket lättare skulle kunna föreskrifva dessa; men man ville i Polen ej göra sig beroende af Danmarks mycket tvifvelaktiga krigslycka mot Sverige och förkastade derföre detta anbud, sedan underhandlingarna derom någon tid fortgått. Österrike, som hoppades under krigets fortgång kunna drifva svenskarne ur Tyskland, uppmanade Polen att icke ingå på något af de svenska fredsvilkoren och lofvade betydande hjelptrupper, men i Polen misstänkte man alltid Österrikes afsigter. Rykten hade spridt sig, än att Österrike ämnade i samråd med Ryssland och Brandenburg dela Polen, än att kejsaren mutat Johan Casimirs biktfader att öfvertala konungen till snar tronafsägelse, då kejsaren eller någon österrikisk prins skulle blifva hans efterträdare. Af dessa skäl ville polska senaten icke heller sluta sig till Österrike. Äfven kurfursten af Brandenburg erbjöd Polen hjelp till krigets fortsättande, hvarunder han hoppades kunna sätta sig i besittning af svenska Pomern; men han hade så ofta uppträdt ömsom såsom Polens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
