Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Halmstad 1678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
län Henrik Falkenberg; talman för presteståndet den nye erkebiskopen Johannes Baazius, för borgareståndet borgmästaren Olof Thegner, som innehaft samma befattning vid 1675 års riksdag, samt för bondeståndet hemmansegaren Olof Tyreson. Från Skåne voro nästan inga riksdagsmän närvarande. Bland dess städer hade endast Malmö och bland Blekings endast Ronneby skickat fullmäktige.
Konungens proposition, söm afläts den 4 Februari, gaf ständerna ert öfversigt af ställningen och af krigets gång. Den slöt med begäran om ny utskrifning och bevillning. I den sekreta propositionen redogjordes närmare för förhållandet till främmande makter och för underhandlingarna under de sista åren. Konungen ansåg sig af sin heder bunden vid förbundet med Frankrike. Detta rikes härar hade också öfverallt varit segerrika. Fursten af Siebenbürgen och de upproriske i Ungern hade ingått förbund med Frankrike. I Polen hade man ock ett stöd. Danmarks värfningar i Tyskland hade misslyckats. Baiern, Sachsen, Hannover, Würtemberg och flera andra tyska stater voro ännu vänligt sinnade, ehuru de icke kunde sätta sina stridskrafter i rörelse, innan en svensk här åter uppträdt i Tyskland. Kunde man afskära Danmark dess »silfver- och folke-ådror i Holstein» samt åter upprätta hertigens regering derstädes, så skulle äfven han, enligt sitt löfte, uppträda för svenskarne. Utsigterna för krigets lyckliga utgång voro nu hufvudsakligen fästade vid den lifländska utrustningen, hvilken, efter flottans nederlag, syntes vara enda medlet att undsätta de svenska besittningarna i Tyskland. Deremot kunde hären i Skåne icke göras så stark som förut. Skåne, Halland och Bleking voro nemligen till mer än hälften ruinerade, byarna öde, åkrarna osådda. Vestergötland och Småland voro likaledes af krigets närhet hårdt medtagna. Konungen var derföre sinnad att för nästa fälttåg förändra sin krigsplan så, att Malmö och andra gränsfästningar skulle för en längre tid förses med nödiga förråd, hvarefter han ämnade endast gå försvarsvis till väga. Han hemstälde nu till ständerna, om de gillade denna plan, så väl som det sätt, hvarpå han i allmänhet fört den yttre politiken.
Ständerna medgåfvo en stor utskrifning af hvar femtonde vapenför mansperson inom frälset, äfven inom rå och rör, samt hvar tionde å krono- och skatte-hemman, för första året; för det andra af hvar adertonde inom frälset och hvar tolfte å krono- och skatte-hemman, likaledes efter mantal, samt för tredje året hvar tjugonde inom det förra och hvar tionde å de senare, efter gårdtalet. Tillika beviljade adeln en gärd af 500 daler silfvermynt för hvar rustningshäst, presterskapet dubbelt mot hvad som medgifvits 1675 och borgareståndet fyrdubbelt mot 1655 års krigsgärd, enligt en särskild lista, som visar, att Stockholm ensamt erlade en fjerdedel af borgareståndets hela bevillning. Dernäst hade Göteborg, Malmö och Norrköping största andelarna deraf. Bönderne åtogo sig ingen bevillning. För öfrigt lemnade ständerna ett vilkorligt begifvande till den lifländska expeditionen, men begärde framför allt fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
