Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s samtida: Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
milda, undfallande, ödmjuka, hjertegoda Ulrika Eleonora. Hon gjorde visserligen allt för att vinna hans ömhet, men de egenskaper, som voro hennes största förtjenst, visste han ej att värdera och blef derföre så mycket mera tillgänglig för deras inflytelser, som icke ville henne väl. Slutligen brast dock äfven hennes tålamod, och omkring åren 1685–1687 synes en allvarsam oenighet mellan dem hafva uppstått, ehuru tvånget icke blott öfver tryck- utan äfven öfver yttrandefriheten var under Carl XI:s regering sådant, att man ej har närmare uppgifter om detta obehagliga förhållande, utan endast af några spridda drag kan sluta dertill.
När konungen vid midsommartiden 1686 kom tillbaka från en lång utfärd längst vestra gränsen, synes något mer än vanligt obehagligt uppträde hafva förefallit, ty kort derefter reste drottningen med de kungliga barnen till Upsala, der hon tillbragte hela Juli månad, medan konungen och hans moder reste åt annat håll; men då han i slutet af Juli under lustlägret utanför Köping red omkull och illa skådade sig, skyndade Ulrika genast, oaktadt sin sjuklighet, genom dag och nått till honom, för att egna honom den trägnaste och ömmaste vård. Dock vände hon åter om till Upsala, så snart konungen blifvit återställd, och först i September förmåddes hon att åter infinna sig i Stockholm, sedan enkedrottningen rest till Upsala för att öfvertala henne dertill.
Sin tröst under dessa bedröfliga förhållanden sökte och fann Ulrika Eleonora hos sina barn och framför allt i sin djupa och innerliga gudsfruktan. Hon egnade sina barns uppfostran den noggrannaste vård, hade dem, så mycket möjligt var, hos sig och sökte derunder i deras hjertan ingjuta sin lefvande gudsfruktan, sitt milda hjertelag och sin outtröttliga välgörenhet. Genom deras hand utdelade hon tidigt sina välgerningar och, med sorglig erfarenhet om faderns häftigt uppbrusande lynne, lärde hon barnen att företrädesvis öfver sig sjelfva utöfva ett konungsligt välde. När lärare skulle väljas åt kronprinsen Carl, reste hon sjelf med honom till Upsala och lät flera bland dervarande lärde i hennes närvaro meddela undervisning, efter hvilken pröfning hon föll med sitt val på Anders Norcopensis, sedermera adlad med namnet Nordenhielm, hvilken ock blef till kronprinsens lärare utnämnd. Sjelf kände och talade hon flera främmande språk, älskade läsning och de sköna konsterna samt målade både i olja och vattenfärg. Hon kunde således också sjelf bidraga till sina barns undervisning och försummade det icke. Dock blef äfven den glädje, omsorgen om hennes barn förlänade henne, icke ostörd. Fyra af hennes söner dogo i sina spädaste år. Hennes känsla dervid uttrycktes bäst af Ehrenstrahl i en tafla, der man ser drottningen sittande, med kinden lutad mot handen, men blicken riktad uppåt och fästad vid de fyra mot höjden sväfvande barnen. Derunder stå orden: »Ske Guds vilje!» Denna hade hon från barndomen lärt sig att vörda i allt, och hennes fasta förtröstan till den högste ledaren af våra öden utgjorde hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
