Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•188
Carl XII.
att gifva efter, hvilket de visserligen försökte, men utan framgång.
De meddelade utgången af sitt försök åt khanen och paschan, hvilka
visade sig både harmsne och förlägne. Den 7 Januari gjorde dock
Fabricius ännu ett försök att bringa konungen på andra tankar. Han
fann honom sysselsatt med sina nya förskansningar och bad honom på
det bevekligaste »för sin kungliga värdighets skull icke drifva saken
till någon obehaglig ytterlighet»; men konungen svarade: »Sultanens
befallning att bruka våld är antingen diktad eller medelst osanningar
framkallad, och i senare fallet skall jag nog skaffa ändring deri.»
Fabricius kom då öfverens med Müllern om att man hos konungen skulle
anmäla, det turkarne sjelfve anhöllo om en förlikning, hvarigenom man
hoppades lättare förmå honom till en underhandling. Tatar-khan och
paschan gingo gerna in på försöket och lofvade skicka två ombud,
hvilket Müllern meddelade konungen, som då äfven tillät, att
underhandlingar finge öppnas den g Januari mellan de turkiska ombuden å
ena samt Müllern och Grothusen å andra sidan. Äfven dessa
underhandlingar ledde dock ej till någon påföljd, ty konungen stod fast vid
sin förklaring, att han ej kunde resa förr, än han fått mera penningar
antingen från sultan eller Sverige. Slutet blef, att khanen och paschan
sände hvar sitt ilbud till sultan, med underrättelse om konungens
mot-sträfvighet och med förfrågan om de skulle tvinga honom till afresa,
äfven med fara för hans lif. Konungen skref likaledes till sultan, och
i afvaktan af svaret å dessa skrifvelser hvilade underhandlingarna ända
till mot slutet af Januari.
Paschan och tatar-khan hade hoppats att under tiden kunna böja
konungens envishet genom att uthungra honom och hans folk medelst
förbudet å all tillförsel till svenska lägret; men genom betalning högt
öfver värdet och genom vängåfvor åt janitschar-vakten kom snart en
smyghandel i gång. När någon fora med lifsmedel nalkades,
underrättade janitscharerne i hemlighet konungens folk derom. Då utryckte
40 eller 50 beväpnade svenskar, janitscharerne låtsade göra motstånd,
men veko undan, så snart svenskarne lyfte gevären eller pistolerna, och
på detta sätt försågs i en hast svenska lägret ined lifsmedel för flera veckor.
När ilbuden från Bender anländt till sultan, höll denne åter en
stor rådsförsamling, hvarvid det förra beslutet stadfästades, att khanen
och paschan skulle med våld bortföra svenske konungen, så framt denne
ej ville resa med godo; att, om han blefve tagen till fånga, skulle han
föras till Salonichi eller någon annan stad, hvarom sultan skulle lemna
föreskrift, samt att, i händelse han under striden förlorade lifvet,
sådant icke skulle läggas någon museiman till last, utan anses såsom
straff för hans motstånd och otacksamhet.
Med detta budskap återsändes khanens och paschans ilbud, och
tillika skickades ett särskildt sändebud, med egenhändigt bref från
sultan till konungen, som deri uppmanades att genast efter brefvets
ankomst resa hem till Sverige igen, på sätt khanen och paschan
före-skrefvo. »I annan händelse skulle han utsätta sig för mycket obehag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
