Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Om medels anskaffande till statsbehofvens fyllande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen jyij.
281
lyckades man dock slutligen förmå allmogen att medgifva de ständiga
regementenas kompletterande, med bibehållande af tre- och
femmän-ningsregementena, hvilka rådet ej vågade upplösa emot konungens
uttryckliga förbud, ehuru de från början varit för allmogen en svår börda
och redan gifvit anledning till mångfaldiga klagomål. Man ansåg
derföre bäst att rekrytera de ständiga regementena så mycket som lät sig
göra, äfven om de ej blefve fulltaliga, samt bibehålla jemväl de öfriga,
för att åtlyda konungens befallning och inverka på fienden genom ett
stort antal regementen. Dock tillät man, att i vissa län, der afgången
varit synnerligt stor, den fick till någon del ersättas med tremänningar.
Denna riksdagens första hufvudfråga var sålunda någorlunda
nöjaktigt afgjord, men vida större svårigheter mötte vid öfverläggningarna
om den andra — att anskaffa medel till de oundgängliga behofven.
För de stora summor, som erfordrades till regementenas uppsättning,
och de ännu större för sjöförsvaret, då flottan numera icke hade ett
enda tjenstbart skepp, utan åtta krigsfartyg påkallade en ny utredning,
skulle den senast utlysta krigsgärden lemna tillgångar. För året 1713
hade den utgått med en viss procent af hvars och ens uppskattade
förmögenhet, men häraf hade så mycket missnöje framkallats, att detta
beskattningssätt genast från början blef föremål för ständernas
öfverläggningar. Nästan från alla håll hördes klagomål öfver, att den nya
»skattningen» förstörde de fattiges kredit, utan att dock åstadkomma
den billiga fördelning af skattebördorna, som dermed afsågs. Endast
af presterskapet togs den i början i försvar, synnerligast af biskop
Svedberg, men förkastades så mycket enhälligare i de öfriga stånden.
Landshöfdingen Jonas Cedercreutz försäkrade inför sekreta utskottet, att i
Dalarne hade allmogen af god vilja angifvit sig ega mera än verkligen
var förhållandet, emedan de trott, att endast en procent af hvars och
ens uppgifna förmögenhet skulle erläggas, men »när det kom till den
andra procenten, svuro och pesterade de på sig sjelfva, att de gifvit sig
så högt an». Om således samma beskattningssätt fortfarande
användes, så blefve länets skattningssumma långt mindre. Sådant anmäldes
ock vara förhållandet flerstädes. Öfverläggningarna i detta ämne blefvo
både heta och långvariga, och många enskilda intressen kommo dervid
i rörelse. Slutligen förenade man sig dock om ett förslag till dubbel
kontribution, grundande sig på den år 1686 beslutade, med åtskilliga
förhöjningar, hvilket förslag framstäldes till rådet såsom både för
undersåtare drägligare än förmögenhetsafgiften och äfven för staten mera
inbringande, emedan denna dubbla kontribution beräknades gifva 464,000
d. s. mer än den af konungen påbjudna. Rådet kom härigenom i icke
liten förlägenhet, men trodde sig slutligen reda sig derur genom att
besluta följa ständernas förslag under första halfåret 1714, och om då
visade sig, att det inbringade mer och medlen inflöte fortare, ville man
söka hos konungen utverka, att förslaget finge gälla äfven för det
öfriga af året. ■ ■ ’
Den nu åtagna kontributionen var dock ej på långt när tillräcklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
