Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgöra ett särskildt riksstånd. Äfven ofrälse civile embets- och tjenstemän begärde att få röst vid riksdagarna; men man ansåg ej rådligt att de skulle få utgöra ett särskildt stånd, »emedan de andra då torde begära detsamma», hvaremot man inom presteståndet tyckte det vara skäligt, att de hänfördes till vissa af de gamla stånden, »för att få gifva sina råd till fäderneslandets nytta». Något beslut härom blef dock ej fattadt.
Drottningens gemål, arfprinsen Fredrik af Hessen-Kassel, var ofta föremål för ständernas öfverläggningar. Så snart Ulrika Eleonora blifvit vald till Sveriges drottning, började ständerna tänka på att tillägga hennes gemål någon hederstitel och anmodade landtmarskalken att derom tala med drottningen; men emellertid begynte några inom adeln arbeta på att få honom förklarad för drottningens medregent, hvilket äfven var hennes önskan. Prinsen var så ifrig för saken, att han skall bjudit landtmarskalken Ribbing 50,000 rdr och Ekolsunds egendom, om han ville understödja denna plan, men förgäfves. Förslaget motarbetades så väl af holsteinska partiet, emedan hertigen af Holstein skulle derigenom ännu mera aflägsnas från tronen, som af frihetsmännen, som trodde sig lättare kunna styra en qvinna än en man å Sveriges tron, äfvensom många dessutom fruktade, att en dylik samregering kunde föranleda oenighet mellan de regerande och villervalla i styrelsen. Frågan förekom emellertid å riddarhuset den 6 Februari 1719 och föranledde en ganska liflig öfverläggning, som dock slutade med att man förklarade för en störare af rikets fred enhvar som understödde detta förslag.
Hofvet lät dock ej afskräcka sig, utan då man på riddarhuset, bland andra invändningar mot förslaget, yttrat, att det ej borde upptagas af ständerna, emedan det ej kommit från regeringen, lät drottningen den 7 Februari till sig uppkalla ståndens alla talmän, för hvilka hon förklarade, att förslaget öfverensstämde med hennes egen önskan, och yrkade dess antagande. Landtmarskalken afrådde, de öfriga talmännen lemnade undvikande svar; men drottningen lät emellertid ännu samma dag genom statssekreteraren Barck framställa förslaget för preste- och borgarestånden, och då der gjordes invändningar till följd af prinsens reformerta bekännelse, lät Barck förstå, att denna snart nog kunde utbytas mot den lutherska. Båda stånden beslöto att höra sig för hos adeln, och man öfverenskom, att den 9 Februari skulle 30 af adeln samt 15 af preste- och lika många af borgareståndet hålla ett sammanträde för att rådpläga om denna vigtiga angelägenhet; »menande att bönderne ej hade dermed att göra», heter det i presteståndets protokoll för den 7 Februari. Under söndagen den 8 höllos åtskilliga förberedande rådplägningar, och då sinnesstämningen i allmänhet visade sig vara mot prinsens medregentskap, uppkallades landtmarskalken på morgonen den 9 till drottningen, som, tillika med sin gemål, tillkännagaf deras gemensamma önskan, att saken måtte nedläggas och det utsatta sammanträdet återkallas, hvilket ock skedde. Såsom någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
