Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Preussen vågade ej utan mäktigare bundsförvandter uppträda mot czaren, och med Frankrike så väl som med Österrike hade han inledt underhandlingar, hvarigenom de hvar för sig och på hvarandras bekostnad trodde sig kunna räkna på hans bistånd och således ej ville äfventyra det genom understöd åt Sverige. I allmänhet visade sig ock czaren ojemförligt öfverlägsen alla sina medtäflare i ledandet af de underhandlingar, som nu korsade hvarandra.
Svenska regeringen måste således besluta sig för att fortsätta kriget utan någon annan bundsförvandt än England. Man rustade ock så vidt tillgångarna det medgåfvo, och då amiral Norris i början af Maj 1720 kom till Östersjön med 20 linieskepp och 4 fregatter, kunde en svensk flotta af 11 skepp, 8 fregatter samt 7 bevärade handelsfartyg och mindre krigsfartyg dermed förena sig. Enligt förbundsfördraget skulle svenske öfverbefälhafvaren, öfveramiralen Clas Sparre, nu föra befälet öfver båda flottorna; men Norris visade ingen benägenhet att ställa sig under hans befäl, och Sparre fick derföre lemna detta åt vice amiralen Carl Hans Wachtmeister, på det ej en svensk amiral med högre rang skulle ställas vid sidan eller under en engelsk med lägre.
Sedan tvisten härom blifvit bilagd, afgick största delen af flottan till Reval för att taga eller förstöra dervarande eskader. Fästningen, som skyddade densamma, befans dock alltför stark, och man åtnöjde sig med en tre veckors blokad, hvarefter den förenade flottan återvände till Dalarön för att intaga vatten och proviant, såsom det hette, men i sjelfva verket till följd af Norris’ undanflykter. Det visade sig nemligen allt tydligare, att den engelska flottan ej kunde förmås till något allvarsamt anfall mot Ryssland, utan på sin höjd att försvara de svenska kusterna.
För detta ändamål hade under tiden en svensk eskader af 6 linieskepp och 3 fregatter blifvit under vice amiralen Wachtmeisters befäl qvarlemnad vid Åland; men emellertid hade en rysk galerflotta redan från Vasa gått upp åt Bottniska viken, tagit 16 ditseglande handelsfartyg, bränt Umeå stad jemte 12 herre- och 41 bondgårdar samt lyckligen återkommit till finska skären, innan den svenska eskadern kunnat förhindra det.
Sedermera kryssade de svenska och engelska flottorna i öppna sjön mellan Åland och Gotland, och under tiden samlades en rysk galerflotta vid Åland. Vice amiralen Carl Georg Sjöblad, som med 3 skepp, 3 fregatter, 3 bevärade handelsfartyg och några galerer låg vid Arholma, anföll denna ryska galerflotta, då densamma den 27 Juli gjorde ett försök att framrycka från Ledsund, vid Ålands södra udde, och lyckades att skjuta två af de ryska galererna i sank; men under detta förföljande hade 2 svenska fregatter och 2 bevärade handelsfartyg stött på grund, och då med detsamma stiltje inträffade, vände galererna om och togo dessa fartyg, utan att den svenska eskadern kunde hindra det, så att den enda sjöstrid, som detta år hölls, äfven utföll till svenskarnes skada. Derefter förlades hela den förenade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
