Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1769, 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslaget om ett nytt subsidieförbund afböjdes och till och med korruptionsmedlen för riksdagen indrogos. Frankrike stod fast vid sin föresats att icke hafva något att göra med »det anarkiska Sverige». Deremot hade reformförsöken vid riksdagen förmått Sveriges grannar att sluta sig närmare tillsammans för att fortfarande göra det så anarkiskt som möjligt. Ryssland och Danmark förbundo sig under hösten 1769 genom formliga fördrag att äfven med vapenmakt upprätthålla svenska regeringsformen. Konungen af Preussen visade sig något mera hofsam och ville icke förbinda sig att gripa till vapen, utom för den händelse att konungamakten i Sverige blefve utvidgad ända till gränsen af envälde, i hvilket fall han skulle bemäktiga sig svenska Pomern. Danmark och Ryssland lofvade hvarandra, att om 1720 års regeringsform blefve ändrad i någon enda punkt till inskränkning af ständernas och utvidgning af konungens makt, skulle de genast gripa till vapen och icke nedlägga dem innan Danmark fått ersättning för sina krigskostnader eller lämplig landvinning genom eröfringar på norska sidan, hvilka Ryssland garanterade att det skulle få behålla.
Sträfvandena till utvidgad konungamakt under den nu slutade riksdagen hade således endast ledt till nya försök å grannarnes sida att utsträcka sitt förmynderskap öfver Sverige, och dessutom hade Ryssland, Danmark och England öfverenskommit att äfven för framtiden bestrida nödiga kostnader för att underhålla partistriderna vid de svenska riksdagarne, hvarvid de i Pechlin hade det verksammaste biträde.
Efter riksdagen inträffade emellertid hvad dittills icke händt under Adolf Fredriks hela regering, att ett godt förstånd rådde mellan konungen och rådet. Hattarne kände sig ännu icke så säkra om makten, att de vågade bryta med hofvet, och gjorde derföre allt för att söka öfvertyga konungen, att de gemensamt öfverenskomna ändringarna i regeringssättet icke genom deras förvållande misslyckats. För öfrigt hade konungen, som före riksdagen och i dess början uppeggat sig eller blifvit uppeggad till ovanlig verksamhet, nu återfallit i sin vanliga sorglöshet, och det var nu kronprinsen vid hvilken hofvets anhängare fäste sina förhoppningar, till icke ringa missbelåtenhet för drottningen, som fann sig af honom fördunklad och fruktade att se sitt inflytande alldeles upphöra. Förhållandet inom den kungliga familjen var således för kronprinsen icke det angenämaste, och det var derföre med synnerligt nöje, som han mot hösten 1770, i sällskap med sin yngste broder Fredrik Adolf och åtföljd af sin förre guvernör Carl Fredrik Scheffer, anträdde den utrikes resa, hvartill ständerna anvisat medel. Han var i Paris, då underrättelse ankom att Adolf Fredrik om aftonen den 12 Februari 1771 hastigt aflidit och att hans egen regering begynt[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
