Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vexelkursen äfven varuprisen, så att alla, hvilkas inkomster voro bestämda i penningar, började allt högljuddare klaga, att dessa penningar dag från dag förlorade i värde, och att således, utan löntagarnes eget förvållande, deras inkomster blefvo helt och hållet otillräckliga för lefnadsbehofven. Regeringen hade visserligen försökt att genom förbud hindra kursens stigande; men då detta ingenting uträttat, hade förbudet blifvit upphäfdt och i stället försökte man med konst styra kursen. Efter långa öfverläggningar härom mellan regeringen, bankofullmäktige och sekreta utskottets deputerade kom man till den åsigt, att »ingert säkrare utväg fans att fälla kursen, än att kronan och de handlande kombinerade sin styrka», och som framgången berodde derpå, att de medel, som användes, skulle hållas hemliga, så uppdrog sekreta utskottet åt några få deputerade att derom underhandla. Dessa ingingo då i Dec. 1747 ett kontrakt med ett bolag af sex personer, hvilka åtogo sig att inom vissa tider fälla kursen till 42, 41 och 40 mark, mot det att de fingo indraga subsidierna, jemte alla andra kronans tillgångar i utlandet, begagna räntefria förskott i banken ända till 300,000 d. s. samt uppbära 150,000 d. s. årligen såsom ersättning för sitt äfventyr och de förluster, hvilka de måste vidkännas genom att sälja vexlar till lägre pris än det gångbara. Så tillkom det s. k. vexelkontoret, som sedermera länge spelade en vigtig rol i den tidens penningeväsen.
Genom lyckliga handelsförhållanden, som med år 1750 inträdde, föll kursen, men under året 1755 inträffade väsentliga rubbningar i handels- och penningeförhållandena, i följd af de utbrytande fiendtligheterna mellan England och Frankrike, hvarigenom svenska myntväsendet åter kom i oreda. Kursen steg i början af året 1756 från 38 mark till 41 1/2 och vexelkontoret var icke i stånd att hejda stigandet samt måste begära hjelp för att kunna fullgöra sina förbindelser utom landet. Slutligen nödgades vexelkontoret uppsäga sitt kontrakt och ett nytt ingicks med ett annat bolag, hvilket likväl icke heller länge kunde fullgöra sina förbindelser, utan genom underhandlingar med ledamöterna i det gamla vexelkontoret inrättades ett nytt i Juni 1758 på ännu drygare vilkor för kronan än det förra. Utom 230,000 d. s. årligen beviljades nu 400,000 d. s. för en gång, emot det att bolagsmännen åtogo sig från utgången af Juni månad till årets slut hålla kursen vid 50 mark. Det skedde också ända till Sept. 1759, men, sedan banken vid den tiden gifvit kronan ett nytt lån på 30 tunnor guld, steg kursen oupphörligt, så att den i Dec. 1760 uppgick ända till 75 mark. Tillika hade sedelstocken, som i slutet af året 1755 utgjorde nära 50 millioner daler k. m., vid slutet af år 1760 stigit till 118 millioner samma mynt.
Följderna af sedlarnes värdefall voro nu högst känbara, till skada för de flesta, men också till oskälig vinst för några. Tjenstemän, med bestämda löner, kapitalister, som skulle lefva af sina räntor och öfver hufvud alla, hvilkas inkomster bestodo i penningar, sågo sig beröfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
