Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.r. Botanik, af amanuensen fil. lic Hj. Östergren, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCH DEN ANDLIGA
ODLINGEN.
flerfaldiga biologiska iakttagelser samt en redogörelse för hans
åsikter angående Yäxtbeskrifning och växternas system. I hela sin
verksamhet var Linné mera den ordnande och systematiserande än
upptäckande naturforskaren, och han har stundom blifvit klandrad
för sitt ringa intresse för botanikens öfriga grenar, såsom anatomi
och fysiologi. Man må emellertid betänka, att hvad Linné gjorde,
var hvad den tidens naturhistoriska forskning utan tvifvel i främsta
rummet behöfde.
Linnés verksamhet hade en utomordentlig betydelse för botanikens
utveckling i vårt land. Genom honom blef botaniken svenska folkets
»scientia amabilis», och han bestämde hufvudriktningen af svensk
botanisk forskning för de följande hundra åren. Hans talrika,
för sin vetenskap entusiastiska lärjungar besökte en mängd då för
tiden okända länder, hvilkas växtvärld de undersökte. Bland hans
lärjungar förtjäna i synnerhet att nämnas: P. LöfÄng (1729/56),
som reste i Spanien, P. Kalm (1716/79), som gjorde forskningsresor
i Nordamerika, F. Hasselqvist (1722/52), hvilken undersökte Mindre
Asien, Palestina, Arabien och Egypten, och slutligen P. Forskål
(1732/63), känd för sina resor i Egypten och Arabien. Den främste
af alla dessa forskningsresande var emellertid K. P. Thunberg
(1743/1828), världsbekant för sina resor i Sydafrika och Japan,
hvilkas floror han beskrifvit.
E. Acharius (1757/1819) ägnade sig åt lafvarnas studium och räknas
såsom den deskriptiva likenologiens grundläggare. O. Swartz
(1760/1818) utgaf, efter långvariga resor i Nordamerika och
Västindien, en mängd synnerligen förtjänstfulla arbeten, bland hvilka
de, som behandla orkidéer, ormbunkar och mossor, äro af största
vikt. Dessa tvenne forskare voro icke Linnés direkta lärjungar
men anslöto sig fullständigt till hans vetenskapliga uppfattning;
med dem slutar den linnéska tiden i trängre bemärkelse.
Redan i början af 1800-talet uppträda emellertid i vårt land
botanister, som kunna sägas inleda en ny period, hvilken sträcker sig
fram till 1850-talet. Den själfständigaste af dessa var G. Wahlenberg
(1780/1851), en af de uppslagsrikaste botanister vårt land ägt
sedan Linné. Han har i synnerhet undersökt fjällens vegetation,
såsom i Lappland, i Schweiz och på Karpaterna. Genom att uppdela
den*nordiska vegetationen i olika regioner och framvisa, huru dessas
karaktär närmast berodde på klimatiska olikheter, införde han nya och
stora synpunkter vid studiet af ett lands vegetation. Jämte Humboldt
namnes han såsom växtgeografiens grundläggare, och hans arbete Flora
lapponica hör till de epokgörande inom denna vetenskapsgren. Tyvärr
utbildade icke Wahlen-berg några lärjungar, utan med honom upphörde
den växtgeografiska forskningen i vårt land för att återväckas till
lif först i senare delen af århundradet.
Inom fanerogamsystematiken framträdde nya riktningar, för hvilka
Elias Fries (1794/1878) blef en lysande representant, som kring
sig samlade många lärjungar. De enskilda arterna underkastades en
noggrannare granskning, än hvad Linné förmått göra, hvarvid många af
dessa sönderdelades i flera olika arter, ett studium som haft stor
betydelse för utbildningen af artbegreppet. Elias Fries uppställde
också ett naturligt system, som innehöll mycket, som sedermera
upptagits af modernare författare. Hvad artstudiet beträffar
erhöll han många lärjungar, bland dem Th. M. Fries (f. 1832) och
K. J. Lindeberg (1815/1900). Ett£, vidsträckt inflytande utöfvade
han äfven genom K. J. Hartman (1790/1849), hvilken 1820 utgaf en
skandinavisk flora, som uppnått icke mindre än elfva upplagor och
mäktigt bidragit till spridandet af botaniska intressen i vårt land.
En annan vetenskapsgren, som vid denna tid trädde i förgrunden,
var kryptogamforskningen. Också ägde Sverige vid denna tid tvenne
stormän på detta område, nämligen K. A. Agardli (1785/1859),
som i synnerhet studerade algerna, och El. Fries, som genom
talrika skrifter, först och främst Systema n^cologicum, blef en
af mykologiens grundläggare. Tack vare dessa män uppstod bland
vårt lands botanister ett särskildt intresse för kryptogamstudier,
ett intresse som’bibe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
