Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - gröpa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fals = mlly. grôpen, urhålka, av germ.
*graupian; jfr no. graup f., fals; i
avljudsförh. till no. grŭp, urhålkning, no.
gropa, sv. dial. groppa, urhålkning i
jord o. dyl.; germ. rot gr(a)up-, en
variant till den i grop.
2. gröpa, grovmala, I. Erici 1642
= no. grøypa (även: bilda klumpar
m. m.), av germ. *graupian; jfr sv.
dial. grypa, griopa = no. grjupa, grupa,
st. vb, av germ. *greupan, *grūpan till
en germ. rot grup, med
labialutvidgning av gru, mala, i gryn, gryt o.
gröt. - Härtill: gröpe, sl. av 1700-t.
gröt, fsv. gröter = isl. grautr, da.
grød; av germ. *grauta-; i avljudsförh.
till ty. grütze (*grut-) o. gryt (*greut-),
till en rot med grundbet. ’krossa el.
mala grovt’; se gryt. - Formellt
identiskt är nog västgerm. *grauta- (ty. gross,
eng. great), egentl, ’grovkornig’ o. dyl.
grötmyndig, 1688, Serenius 1734, väl
ombildning av ett lty. *grôtmündig, till
grôt, stor (ty. gross, se föreg.), o. möjl.
mund, mun, dvs. stor i munnen; jfr
1688: ’Gröt-myndig i sitt Tal’.
guano, 1808, från span. =, ett syd-
amerikanskt indianord, huano, gödsel.
gubbe, o. 1550 = no. ds., av mycket
omstritt ursprung; säkerl., att döma av
bb, en, möjl. i barnspr. uppkommen,
hypokoristisk el. kortformsbildning, åtm.
delvis, med Bråte Ark. 16: 166, till fsv.
gōþer bonde (jfr personn. Gubbe till
Gudhbiørn). Om ordets ursprungliga
karaktär av kortnamn erinrar alltjämt
dess användning i smeknamn el. ironisk
stil. I jordgubbe, sv. dial. gubbe,
sädesskyl, motsv. lty. gubbe f., hövålm,
skyl, föreligga hypokoristiska bildningar
av annat slag (jfr förf. NTfF 3 R 12:
52 f.); möjl. kan gubbe delvis ha sin
upprinnelse även i en liknande form
(jfr v. Friesen Mediagem. s. 41, Ark. 18:
53 f.), i vilket fall i gubbe (liksom
sannol. i gumma) ord av olika ursprung
sammansmält. — De unga gubbarna,
förr vanligt öknamn på Lunds
studenter, härrör från en af O. P.
Sturzen-Becker (Orvar Odd) författad
artikel i Aftonbladet 1865, där kårens
beslut att icke fira
representationsförändringen skarpt klandrades. —
Gubbis, allm. i dial., sannol. med Kock Sv.
lm. X. 3: 6, XV. 8: 11, av ett *god-bise,
till sv. dial. bise, gubbe, huvudman, vise;
upptaget i riksspr. har det sedan tjänat
som mönster för postis, probis osv.,
medan Opris, Taddis o. d. bildats
efter Nobis (se d. o.). — Gubbstut,
se stut.
gubevars, av gud bevare oss; med
ännu starkare förkortning: (ja) bevars
el. vars; jfr med samma synkope av
o: gunås.
guckusko, Cypripedium calceolus,
toffelblomma, sorgskräpp (till sv. dial.
skräppa, väska); till gucku, växelform
till kucku, gök, bildat efter lätet (jfr ä.
nsv. guck-ku 1600-t.), o. sko, efter
blommans utseende. Jfr sv. dial. guckulin,
guckuråg, frögömmen av större mossor.
gud, fsv. guþ m., äldre: n. = isl. goð,
guð n., m., got guþ, da. gud, fsax., ags.,
eng. god, fhty. got (ty. gott, jfr Gottfrid,
Gotthard), ett speciellt germanskt ord
av omstritt ursprung. Enl. Lidén Bezz.
Beitr. 21: 97 av ie. *ghu-tes, rotbesl.
med sanskr. ghō-rás, skräckinjagande
o. d., i så fall ett abstraktum på -tes
med betyd, ’fruktan, vördnad’ o.
sedermera ’det som inger fruktan’. Snarare
dock ett t-particip till ie. ghu, ropa, jfr
sanskr. (puru-)hūta-, (mycket) åkallad,
om guden Indra, möjl. med Osthoff
KZ 24: 191 f.: genom magiska formler
tillkallad el. frambesvuren, eller rent
av abstrakt: trolldomsord
(incantamentum), liksom sanskr. bráhman-; alltså
ett ord med rötter i den primitiva
magin. — Den stundom förekommande
egendomliga användningen av gud i
sammans, såsom ’en riktig matgud’,
dvs. storätare, t. ex. Lunds dagblad 1919
22. l, har motsvarigheter i t. ex. Dalins
Arg.: trägud, ävensom i nutida
uppländska o., särskilt allmänt, sörmländska
bygdemål; jfr Hesselman Arg. Aum. I,
s. 75. — Gud uppträder ofta i fnord.
personnamn, t. ex. Gudmund, -run, jfr
Gullbrand o. Gusten samt de från ty.
komna namnen på Gott-. — Avledn. av
gud: isl., fda. goði, tempelföreståndare,
o. isl. gyðja, tempelföreståndarinna, även
(i sammans.): gudinna. — Den
allmännaste indoeur. beteckningen för ’gud’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
