- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
384

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - kåta ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kåta under 1600-t. vanl. med -tt-, t. ex.
Bureus Suml. o. 1600 osv. = no. kota,
hydda m. m., nisl.: liten avbalkning el.
vrå, mlty. köte m. o. f. Härtill även:
kot- i fsv. kotkarl, husman o. d., sv.
dial. o. no. kot n., hydda, litet rum, ä.
da. o. da. dial. kod, fsax. kot, ägs. col,
vartill ffra. cote (se kotteri), ävensom
avledn. isl. kytja f., östsv. dial. kyfjo
m. m. (jfr no. k0yta = ägs. cyle, ej cyte, se
Holthauseii IF 32: 339). Har bl. a. tolkats
som ’håla o. d.’ till den ie. roten gu (se
t. ex kula), vara välvd, med vanlig
utveckling till beteckning även av
kon-kavitet; se Persson Indog. Wortf. s. 111.
- Ett liknande ord finns också i de
finsk-ugr. språken, t. ex. fin. kota, lapska
goatte osv.; se Persson a. st. n. 2.

2. kåta, tälja, dalm. kuetå, av ett
fsv. *kota, jämte kuta av *kuta; jfr
meng. cntten, cfilten, kitten (eng. cut; jfr
kutter), skära, som kan vara lån från
nord.; ävensom sv. dial. kute, kytte, ett
slags kniv, nisl. kuti, liten kniv, 110.
kytel träkniv att skala av barken med,
vilka dock möjl. äro lånade (jfr fra.
coiiteau, lat. cultellus, kniv).

kåve, ruckel, kyffe; numera mycket
sällsynt, men upptaget i SAOL, Dalin
1850, fsv. koft, kammare m. m.; se
utförligt under kobolt.

kåvis, sv. dial., näsvis, frågvis,
pratsam, illmarig, förståndig, även ka-,
Norrl., Uppl., ä. nsv. kams, mångtalig
= isl. kdviss, strids- el. trätlysten, jfr
kdvisi, trätlystnad, besl. med ka, oroa,
förtreta; väl sammanhängande med kat
(se d. o.).

, se kaj.

käbbla, t. ex. Serenius; ä. nsv. även
käpla t. ex. 1587, käppla, motsv. mlty.
kabbelen, keuelen, kibbelen osv.; jfr utan
Z-avledn.: sv. dial. käbbas, till likbetyd,
former med -f-, -v-; se käfsa.
Åtminstone somliga av formerna äro
inhemska ; formväxlingen sammanhänger i
övrigt med ordets betydelse o.
onomato-poetiska karaktär, jfr förf. Nord. vb
med mediagem. s. 17. Sannol. är ordet
ytterst avlett av samma stam, som
ingår i käft; jfr k ax a, käke. - Till mlty.
kibbelen ansluter sig ä. nsv. kibel, käbbel.

käck, P. Erici 1582, Gyllenhielm o.
1600 osv. = da. kjcek, från ty. keck, av
mhty. kec, en biform till quec, livlig,
modig m. m. = kvick, se d. o.

käfsa, käfta, gläfsa, Arvidi 1651:
keffsa, 1781: ka f sa och kåxa, allmänt i
dial., besl. med no. kjava, käbbla,
sladdra, stoja, kjavla ds., även:
mödosamt tugga, ä. nsv. ka flå, da. k&vle; till
roten i käft, närmast till /-lösa former
som Ity. keve osv. (se käft). Ett slags
hypokoristisk bildning härtill är käbbla
(se d. o.). - Med avs. på. betyd, ’gläfsa’
jfr gläfsa o. ä. nsv. bjäfsa ds.; möjl.
beror denna betyd, på inverkan fråri
dessa ord.

käft, fsv. kicepter, käft, käke, svalg
= isl. kjpptr, da. k&ft, besl. med ty.
kiefer o. kiefel, käke, gäl, Ity. keve ds.,
av germ. *kef- el. *keb-. Avljudsform: .
fsax. cd/7, ägs. cedfl, käke. Urbesl. med
avest, zafan-, mun, m. fl., till en ie.
rot gep. Jfr käbbla, käfsa. -
Avledn.: käfta, vulg., muuhuggas o. d. =
isl, kjapta, prata, no. kfepta, kjeflasl,
okväda, munhuggas, larma, skrala, i nisl.
också: röra käkarna. Jfr käxao. käke.
Ett annat nordiskt ord för ’käft’ är isl.
hvaptr, i plur.: mun, väl egentl, (såsom
flera likabetyd, ord) ’hål’, jfr ry. svepetii,
Vildbinas hål i träd’, armen, sunb, hål,
öppning (Liden). Osannolikt är ej, att
de nord. orden käft ombildats av den i
vgerm. spr. uppträdande stammen *kef-,
*keb- i anslutning till detta ord, där
avledningen är urgammal.

[käfte, sv. dial., kätte, se under det
ej besl. kätte slutet.]

kägel, Lind 1749 (jämte kägla, se
nedan); som boktr.-term 1654: kegel -
ä. da. kegel (da. kegle), från mlty., höll.
kegel (varifrån eng. kails) = fhty. kegil,
påle, pinne (ty. kegel), av germ. *kagila-,
dimin. till ett ord motsv. sv. dial. (Norrl.)
kage, stubbe, no. kagi, låg buske, i isl.
som öknamn, ty. dial. kag, kålstjälk,
eng. dial. cag, stump; jfr höll. keg(ge)9
kil, av *kagjö-; väl besl. med lita ti.
zagré, plog, urspr, bestående av en gren,
zagaras, torr gren; jfr kåk o. k a gg e.
- Biform: kägla, den enda formen
hos Spegel 1712, Serenius 1741, fsv.
Ki&gla, ortnamn, o. kcégla i k&gloslagh,
kägelspel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free