- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
539

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - nödig ... - o ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nöta = isl. neyta, bruka, så att man
får nytta av, njuta, av urnord. *nautian
(jfr fin. lånordet nauttia), kausativum
till *neutan (= njuta). Betyd. ’nöta’
har sålunda uppkommit av ’(ideligen)
bruka’.

O.



1. o, interj., fsv. ō = isl. ó, da., ffris.
o, got., mhty. ô (ty. o), lat. o, grek. ō,
sanskr. ā, fslav. a, o.

2. o-, privativt el. pejorativt prefix,
fsv. ō- = isl. ō-, ū-, da. o-, med
bortfallet n o. förlängning av föreg. vokal
(om övergången av u till ō skett i
betonad el. obetonad ställning är
omtvistat), av urnord. un- = fsax., fhty., ty.,
ags., eng. un- = ie. n̥- i sanskr. an-, a-,
armen, an-, grek. an-, a- (jfr t. ex.
ambrosia, ateist under teist), lat.
in-, fir. an-, in-; svagt avljudsstadium
till ie. ne, varom se nej. — Prefixet
lägges till vissa nomina o. particip,
stundom även till verb. (t. ex. ohelga,
oskära), i det senare fallet dock
kanske avledn. av adj. på o- el.
nybildningar till part. på o-. Genom
prefixet upphäves el. negeras vanl. den
senare leden, t. ex. obarmhärtig,
o-fred. Därvid får stundom denna en
betyd., som icke motsvarar det enkla
ordets, t. ex. otukt ~ tukt. Icke
sällan har emellertid o- hos substantiven
icke en upphävande utan en nedsättande
innebörd, betecknar något obehagligt el.
oriktigt, t. ex. odjur, odåd, ogärning,
okynne, Oland, omänniska, osed,
oting samt det nu mindre brukliga
oår; jfr även onoslig, otymplig. Väl
blott skenbart förstärkande i otal =
isl. útal, da. utal, ty. unzahl, jfr fsv.
otalliker, nsv. otalig; sannol.: som ej
kan räknas. O- ingår urspr. även i
övermage; se d. o. — I oförvägen
(likabetyd. med förvägen) har o- ett
helt annat ursprung; se d. o.

O’ i från iriskan komna familjenamn,
t. ex. O’Konor (Okonor), av nir. ó,
ua (proklitiskt), av fir. (h)aue, ättling,
avkomma (avledn. av stammen i lat.
avus, farfar, osv.).

oaktat, 1636 i betyd. ’oavsett’, 1640:
’detta oachtadt’; dessutom t. ex. ’oachtat
ehuru’ 1630-t. o. ’oachtat (-kt-) att’ 1650-t.
osv. o. långt in på 1800-t.; ofta böjt som
adj., t. ex. 1640 (’oachtade’) = da.
uagtet, från ty. ungeachtet; till o- o. akta.
— Förr ofta även oachtandes (-kt-), 1622
osv. — Jfr da. uanset ds.

oas, Allm. journ. 1814: ’så kallade
Oaser’, ’en . . oasis’, 1820-t.: oas = ty.
oase osv., av grek. óasis, ett egentl.
egyptiskt ord, ännu kvar i koptiskan.

obducera, Dalin 1853, Huss 1855, av
lat. obducere, sluta till, till ob-, mot,
omkring, o. dūcere, föra (se töja); alltså
egentl.: om avslutningen av liköppningen.
Härtill: obduktion, 1795 = ty., efter
lat. obductio (genit. -ōnis).

obelisk, E. Swedenborg 1738 = ty.
osv., av grek. obelískos, avledn. av
obelós, spjut, spett, spetsig pelare.

oblat, 1550-t.; L. Petri har den lat.
formen oblatam ackus. = mlty., ty.
oblata (fhty. oblâte) osv., av mlat.
oblata (underförstått: hostia), egentl.: det
(som offer) bringade el. framburna,
substantiverat part. pf. pass till lat. offerre,
bringa o. d. (se offer o. offert). —
Fsv. oflǣte n. = isl. oflǽtr f. plur., jämte
fsv. öflǣte, är väl lånat från ags. oflǽte
f. ds., med samma ursprung. Dessa
former kvarleva i sv. åtminstone inpå 1700-t.
(t. ex. 1723). Förr även: ablat.

obligat = ty., av lat. obligātus,
förbunden, part. pf. pass. till obligāre,
förbinda, av ob- o. ligāre, binda (se legera,
liga). I mus. om en stämma, som är
nödvändig för musikstyckets utförande.
— Härtill obligation = ty., av lat.
obligātio (genit. -ōnis), förbindelse;
ävensom genom fransk förmedling obligera
(av fra. obliger) o. obligeant,
förbindlig (av fra. =), vid mitten av 1800-t.
icke sällsynt i samtalsspråket, i sht
bland damer (enstaka redan i slutet av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free