Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - org ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i isl.-fno. poesi: lyngfiskr (till ljung),
viðfiskr (till sbst. ved) osv. Ormen
hör f. ö. till de s. k. själadjuren, o.
särsk. snoken har dyrkats o. omhuldats
som ett slags skyddsdemon. — Med avs.
på betyd.-växlingen ’mask’ ~ ’orm’ jfr
under änger. — Andra rätt spridda
beteckningar för ’orm, huggorm’ äro
t. ex. sanskr. áhi- =. grek. ékhis osv.;
lat. nātrix, got. nadrs, ty. natter osv.;
sanskr. sárpa-, lat. serpens (egentl.:
krypande) osv. — Jfr följ.
Orm- i ortn. innehåller, för så vitt
första leden i fsv. är Orms-, det av orm
bildade fsv. personn. Orm, t. ex.
Ormesberga, socken i Smål., Ormeshaga
Smål, Ormestorp Ögtl. I Ormaryd
Smål. ingår däremot snarast genit. plur.
av appell. orm; knappast ett f. ö. okänt
personn. Orme.
orna, unkna, fsv. orna, urna., taga
skada av värme, unkna = isl. orna,
bli varm, värma, no.: bli varm, väl
samma ord som ä. nsv., sv. dial. orna
(vid el. till), krya på sig; avledn. av ä.
nsv. oren, uren, unken, sv. dial. oren,
no. aaren, da. oret, jfr sv. dial. orig ds.
Enl. Torp Etym. ordb. möjl. av germ.
*wur-, till varm. De ursprungliga
kvantitetsförhållandena äro dock oklara;
jfr Wigforss S. Hall. folkm. s. 378,
Noreen V. spr. 3: 90. — Meng. ournen
är lånat från nord. spr., Björkman
Scand. loanw. s. 218.
ornament, 1627: -erna plur. best. f.
= ty. osv., av lat. ornāmentum, till
ornāre, pryda (väl av ord(i)nāre =
ordinera, ordna), varav fra. orner = sv.
ornera. — Härtill även ornat = mhty.
ornât i betyd. ’ämbetsdräkt’ (ty. ornat),
av lat. orrātus, prydnad.
orne, fargalt = fsv., da., sv. o. da.
dial. även urne, av urnord. *urRn- av germ.
*(w)urznan-, egentl. ’hanndjur,
betäckare, avlare’, besl. med grek. ársēn,
árrēn, man, érsēn, manlig, fp ers. aršan-,
man, sanskr. r̥ṣabhá-, tjur, ytterst:
befuktare, sädesutgjutare, jfr sanskr.
árṣati, rinner, el., med samma
betyd.-utveckling, besl. med lat. verrēs, galt,
sanskr. vr̥ṣa-, tjur, vr̥ṣan-, man, hanne,
hingst, vr̥ṣabhá-, tjur, vr̥ṣṇí-, vädur,
vr̥ṣaṇa-, testikel, lett. versis, oxe, jfr
sanskr. várṣati, regnar, grek. érsē, dagg;
alltså till någon av parallellrötterna ers
el. vers, fukta, väta (jfr under urin);
liksom oxe, egentl.: tjur, till sanskr.
ukṣáti, väter. Jfr det urspr. likbetyd.
ur (oxe) ävensom orre (av *urzan- :
orne = hjässa : hjärna). Se förf.
Etymol. Bemerk. s. VIII. En parallell
betyd.-utveckling möjl. i litau. szẽrnas,
vildgalt (Berneker IF 8: 284); jfr även
under göt. — Ett helt annat ord, som
stundom felaktigt sammanförts med
orne, är likbetyd. sv. dial. rån(n)e, fsv.,
isl. runi, jfr sv. dial. runnväre, -bock, da.
dial. runne, löpa i brunst, sv. dial. ränna,
vara brunstig, besl. med rinna o. ränna.
1. orre = fsv. (som tillnamn) = isl.
orri, no. orre, egentl. om hannen; jfr
ä. nsv. orhane Var. rer. 1538, mhty.
orhan, fhty. orrehuon, i ty. om tjäder;
jfr även ags. wórhana; av germ. *urzan-,
egentl.: handjur, avlare, o. samma ord
som orne, fargalt, där n-stammens n
inträngt i nominativen; se närmare d. o.
För denna härledning talar bl. a., att
hannen såväl hos orrar som tjädrar
skiljer sig från hönan till storlek o. färg
o. vidare inom jägarevärlden spelar en
mycket mera framträdande roll än denna.
Mot att ordet vore ljudhärmande (jfr
de knorrande lätena i hannens spel,
ofta återgivna med orr, urr) talar bl. a.
den urgamla femininbildningen dalm.
ynn (av *yrn), no. yrkna (av *yrtna, av
*yrna), av germ. *urznī, *urzniōn; bildat
som t. ex. röy (dial.), tjäderhöna, m. fl.
(se d. o.). Se förf. Etymol. Bemerk, s.
VIII, Suolahti Vogeln. s. 249. — Ett
annat ord el. ombildning är mlty. ûrhane,
mhty. ûrhan, varav da. urhane.
2. orre, vard.: örfil; 1691, O. v. Dalin
osv., hypokoristisk bildning till örfil
(jfr de likbetyd. vulgära dorvel, hurril,
kurril); kanske dock i anslutning till
orre 1: en mängd, i sht äldre
beteckningar för ’stryk’ av olika slag utgå
från namn på matnyttiga djur,
maträtter o. d. (se fikon, fisk, koka, örfil).
3. Orre i uttr. kung Orres tid, se
under konung.
Orsa, ortn., Dalarna, fsv. *Oröse,
avledn. av os, åmynning, alltså: Oreälvens
utlopp, i sin tur väl till dalm. or =
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
