Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - rum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyd. av runt fästningsverk, torn o. d.
(t. ex. Johan 111 1573, 1577, Laelius 1581
osv.) föreligger i gatnamnen Rund
elsgränd i Uppsala o. (ä.) Rundehstrcedei
Malmö; motsv. i ä. da. o. ty. I ä. ris v.
förekommer ordet också som ett slags
sköldar.
Runeberg, sv. o. finn l. familjen., förr
även: Runneberg, antaget av Lars
Runeberg (f 1773) efter faderns födelseort,
Runncby i Järn ti.
1. runga, starkt genljnda, i
litter-vanligt först efter mitten av 1800-talet;
med den sekundärabetyd.’skaka’(egentl.:
så att det genljuder) t. ex. hos Spegel,
O. v. Dalin osv. = da. runge; jfr isl.
jättenamnet Hrungnir, egentl.: larmaren
o. d. (urspr, en åskdemon; jfr jätten.
firymr till prymr, larm), o. no. rnngla,
larma; avljudsform till vb. ringa (se
d. o.).
2. runga, dialektord, från vagnsaxeln
uppstående stöd o. fäste för
vagnskorgen o. d. (se Rietz); Cnattingius 1876;
jfr Juhlin-Dannfelt: rungbank; väl
snarast lån från mlty. runge (= ty.) ds.
= ägs. lirung ds., bjälke (eng. ning,
tvärbjälke, i sht som skeppst), got.
hrugga f., käpp; av ovisst urspr.; olika
tolkningsförslag se Charpentier BB 30:
159 o. H. Petersson IF 24: 45. -
Ordet synes uppträda i ett
sammanhängande bälte från (vissa delar av) Kim. 1.
över Ögtl. till s. Nke, men saknas
veterligen i Jönk. o. Kronob. län. Hall., Skåne
(o. Blek.?); dock torde en närmare
undersökning kunna giva ett annat
resultat. Något starkare skäl att betvivla
dess utländska ursprung finnes [-emellertid-] {+emel-
lertid+} knappast.
runka, Balck 1603: r. åstadh,
Schroderus 1640 (om hus), y. fsv. runka P.
Månsson s. 472 - no.: svaja, slingra
(om fartyg), gå o. driva; med avledn.
sv. dial. runkla, skaka, ofta runka, vingla
med, no.: svaja, gunga; med
avljudsfor-men sv. dial. rinka, runka av o. an
(kanske en nybildning med diminuliviskt
i, jfr knirka o. k n ar k a, dingla o.
dangla osv.). Nasalerad biform till
rucka?
Runmarö Uppl., se under Rådmansö.
[runnbagge, -vare m. m.? dialekt-
ord, osnöpt vädur, se under ränna l
o. vädur slutet.]
Runtuna Sdml., se Rön-.
-rup i familjen., t. ex. Gleerup, West
rup, se torp slutet.
Rupert, Ruprecht, mansn., se Robert.
Rurik, mansn., se Rodrik.
rus, fsv. riis, rus (möjl. även:
bullersam lek) = da. rus, förr även: larm,
höll. roes; eng. rouse från nord. el. höll.
spr., till rusa, liksom ty. rausch till
rauschen, en /c-utvidgning av rusa.
rusa, störta fram = fsv. (även: leva
i sus o. dus), no. = ä. da. ruse = el.
möjl. lån från mlty. rusen, höll. roezen;
jfr avljudsformerna no. rusa o. rausa;
väl besl. med grek. orouö, rusar
(kanske av * orons-, med f. ö., såsom i flera
liknande fall, dunkelt o-), slav. riich-,
rych- i t. ex. ry. nichu, rörelse, oro,
polska rychty, snabb (Persson I n dog.
Wortf. s. 838), o. avlägsnare med lat.
ruere i betyd, ’skynda, storma fram’ (väl
ett annat ord än ruere, falla, varom se
ruin). Se f. ö. ruska o. rusta 2.
rusk, i regnrusk o. d., t. ex. 1769
(Norrl.) i sammans, snörusk = no., da.
dial.; vartill adj. ruskig, jfr ä. nsv.
ruskande väder t. ex. Dalins Arg. o. sv.
o. no. dial. rnskall. Möjl., med Torp
Etym. Ordb. s. 552, till rusa; jfr ofris.
rusig wér, ruskigt väder med blåst.
Dock kanske snarare i första hand till
de under Rusken omnämnda orden
för ’susa, prassla’ o. d. med syftning på
det av regn el. blåst framkallade ljudet.
1. ruska vb, som inträns, i bet37d.
’skaka’ Bib. 1541 (om träd; möjl. dock
till rusk-, susa o. d., se Rusken), refl.
t. ex 1634 = no. ruska ds., da. dial.
ruske, riva upp med roten, fara omkring,
jfr isl. ryskja, riva, lugga; besl. med no.
rijsja, fläka av, riva bort håret av. Om
däremot den under Rusken omtalade
stammen rusk-, larma, är besläktad,
synes osäkert; i vissa fall har väl dock
påverkan egt rum. Jfr följ.
2. ruska, i lövruska o. d. - fsv.;
att döma av ordets isolerade ställning
snarast en jämförelsevis ung bildning
till föreg.; egentl.: det från trädet el.
dyl. avryckta; av samma slag som det
formellt identiska, men självständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
