- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
725

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - skaft ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lika utskott (el. på pannspröt), t. ex.
hjort-, noshornsbagge, gotl.
hornbagge, hornsimpa, jfr även
insektsnam-net ekbock. Det i djurnamn ingående
-oxe (se d. o.) har likaledes tveggehanda
ursprung; jfr å den ena sidan talgoxe
o. å den andra ekoxe.

1. skala, vb, springa, kila, t. ex. i en
’Lustig Wijsa’ från o. 1680: ’Hin Håle
. . Begynte så skahle alt fort’, Warnmark
1680: ’Bonden .. åt Skogen börier skala’,
Spegel 1685, Bellman. Vanl. förklarat
som en bildlig anv. av skala, avtaga
skal (= no.), av samma slag som barka
i väg, gno, kila, kvista, skubba,
osv. Dock allt annat än säkert; jfr den
möjl. gamla avledn. ä. nsv. skolka (även
refl.), sv. dial.: skena, vara yster;
kanske alltså ett helt annat ursprung.

2. skala, mus. o. d., Stiernhielm -
ty. osv., av ital. scala, egentl.: trappa,
stege, av lat. scäla, av *skand-slä,
instrumentalbildning till lat. scandere, stiga (se
s k änder a, skandal, tr anseenden t).

skald, liksom fsv. skald (en gg, om
isländaren Sighvatr; alltså ett blott
tillfälligt lån) o. da. skjald upptaget från
isl. skald n., diktare; i sv. egentl, först
under senare hälften av 1600-t., t. ex.
Rosenhane 1680, som dock inom
parentes tillfogar övers, ’poet’; i da. redan
hos Vedel (f 1616), men mera allmänt
först mot slutet av 1600-t.; jfr f. ö.
nedan. Av omstridd härledning. De från
betyd.-synpunkt mest tilltalande
tolkningsförslagen äro av ljudhistoriska skäl
icke el. knappast antagliga. Mot
sammanställningen med mlty. schelter, mhty.
schelte, författare av niddikter o. d. (till
ty. schelten, skälla; se skälla 2), talar
vokallängden i isl. Enl. Liden PBB 15:
507 f. däremot av germ. *skcéf)la-, av
ie. *skello- (till roten i säga), besl. med
ir. scél n., berättelse (av *sketlo-); man
hade emellertid i så fall väntat ett isl.
skväld (Zupitza Gutt. s. 73). M. Oisen
Sv. 1m. 1911 = Festskr. t. Feilberg s.
221 f. utgår från ett germ.
*skawadla-> *skawalda- ;> skald; egentl.: det
varigenom man märker (gudarnas vilja),
sedan som personbeteckning om
orakelpräster, till germ. *skawa-, som märker,
iakttager, besl. mecl tv. scfrauen, sl^åda
(se d. o.), grek. thyo-sköos, offerpräst,
diktare (egentl.: som iakttager
offerdjuret), sanskr. kavi- med samma dubbla
betyd.; jfr till betyd.-övergången även
det kelt. prästinnenamnet Veleda: ir.
fili (stam: velel-), diktare (anf. st.), o.
fin. tietåja, varom Setälä FUF 12: 286,
som f. ö. anser att en motsvarighet till
germ. *skawadla- kunde föreligga i fin.
kauala, slug, listig. Den av M. Oisen
ansatta grundformen hade väl dock
snarast givit ett isl. *skafald. Med hänsyn
härtill framställer samme forskare ett
nytt, dock osäkert förslag i Ark. 38: 95.
- lä. nsv. (slutet av 1600-t.) dessutom
icke sällan i betyd, ’dikt, skaldekväde’,
t. ex. Achrelius, Dahlstierna
(Kungaskald), Rudeen; ty dl. en sekundär
utveckling. - Ordet skald ersattes i
tidigare sv. vanl. av poet, vilket
emellertid efterhand förlorade i stilvärde o.
undanträngdes särskilt av göterna o.
romantikerna, som eftersträvade ett
full-lödigare uttryck för sin djupare
uppfattning om diktarens kall. Tegnér använder
dock vanl. ännu poet, medan t. ex.
Brinkman avgjort föredrager skald. Jfr
under poet o. se O. Östergren Stil. stud.
i Törneros’ språk s. 29 f.

1. skalk (skälm), fsv. skalker, usling,
slyngel, fråssare o. d. = senisl. skalkr,
tjänare, skälm, (ä.) da. skalk, skälm,
från fsax. scalc, tjänare, mlty. schalk,
tjänare, lågsinnad person = fhty. scalc,
tjänare (ty. schalk, skalk), ägs. scealc,
tjänare, vasall, krigsman, got. skalks,
tjänare; från germ. spr.: ital. scalco,
köksmästare, förskärare. Grundbetyd,
var ’tjänare’ (jfr marskalk), varav:
’person med slaviskt el. underdånigt
sinnelag’ ;> ’lågsinnad, dålig människa,
skurk’. Den nuv. mildare betyd, (jfr
Serenius 1741: ’Du lilla skalk’) har
uppstått i skämtsam ironisk anv. såsom hos
skälm o. ofta även bov, skojare osv.
Den äldre av ’ondskefull! listig person,
skurk’ kom efter hand ur bruk under
1800-t:s förra hälft o. kvarlever nu
egentl, blott i det bibliska: ’Om skalkar
locka dig, så följ icke’ Sal. Ordspr. 1:
10. Härledningen är alltjämt dunkel
trots alla framställda förklaringsförsök
(litteratur hos Falk-Torp s. 1540 o, Hirt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/0813.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free