- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
1187

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Language, Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - yr ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fått ordet från sin dialekt; från Växiö
1704 förekommer ett språkprov: ’yrckie
eller lust och hög’, ungef. i samma
betyd, som da. evne. -
Betyd.-utvecklingen till ’ämne, virke’ är densamma
som i det besl. virke; jfr även ämne.

[*yrn, *yrna (ynn, inna), dalm.,
orrhöna, se orre.]

yrvaken, Weste 1807, Atterbom 1835,
har atm. anslutit sig till yr, men bör
möjl. historiskt sammanhållas med no.
orvakjen, som icke har sovit på hela
natten; jfr mhty. urweche, sömnlös; till
det privativa (el. förstärkande) germ.*izz-,
*us-, varom se ur 4 o. ur- 5. - Ett helt
annat ord är da. aarvaagen, vaksam,
egentl.: tidigt vaken, jfr isl. drvakr, till
isl. dr, tidigt (se arla).

ysta - fsv. (ipf. -té), no. (ipf. -ade) = isl.
ystast III, bli ost, ysta sig, jfr ä. da. part.
ystet, som löpnat; av urnord.*(j)ustian,ii\l
ost. Med avs. på övergången från böj n.
-té till -ade se de under törsta
uppräknade verben. - Härtill sv. dial.
yste n., ystning (alltså deverbativt o. ej
avlett av ost).

Ystad, fsv. (fda.) Ystath 1285 osv.,
även Istad o. Öystathce; av omstridd o.
dunkel härledning. Bl. a. förknippat
med namnet på grannsocknen Oj a
(uttalat ye; se ö), varemot dock starka
formella betänkligheter tala: att ur
äldre ö- ett y- skulle ha utvecklats
redan i slutet av 1200-t. förefaller ganska
osannolikt; den senare uppvisade
formen på Öij- är antagl. betydelselös i
etymologiskt avs. Enl. ett förslag av
Sahlgren Sv. 1m. 1912 s. 69 ingår här
i stället en motsvarighet till isl. yr,
idegran (stam liva-), som även annars tycks
uppträda i nordiska o. även svenska
ortnamn (se idegran). Dock är sannol.
den rätta förklaringen ännu icke funnen.
Se f. ö. Lindroth Minnesskr. 1907 - 1917,
utg. av Ystads fornm.-för. s. 23 f. Om
senare leden se -stad.

yster, Linné 1739: ystre (om renar),
Sahlstedt 1773, Växiö 1781, Kellgren,
Adlerbeth, Geijer, i litter. vanligt först
på 1800-t., jfr Verelius 1664: ’then ysta
och bistra galten’; 1680-t.: ’O ysta
Les-bides’. Snarast en nybildning på -st av
yr, alltså urspr. *yrster med i dial. i
dylik ställning vanligt bortfall av r (el.
assimilation av rs till ss). Yster
förhåller sig till likbetyd, sv. dial. yrsker
(örsker) som no. villstr ds. till sv. dial.
villsk. Jfr även da. vitter, yster, vars r
liksom i yster urspr, är
nominativ-märke, men sedan kommit att tillhöra
stammen; jfr under nyter. Möjligt
men mindre sannolikt är, att yster
närmast bildats till neutr. yrs(k)t (med
bortfall av k i konsonantgrupp), såsom
sv. dial. anter, ivrig, till ant, skyndsamt,
brått - isl. annt i uttr. e-m er annt,
jfr no. anta, hasta, till annast um, syssla
med (se ansa, and 2). Av betyd.-skäl
kan yster ej gärna föras samman med
isl. yss, larm, no. ysja, myllra fram,
ä. da. ysse, fara fram. - Däremot säkerl.
ej, med Noreen V. spr. 4: 105, av ett
*öster - isl. åstr, upphetsad (till 0sa,
upphetsa, sätta i häftig rörelse,
kausa-tivum till no. asa, st. vb, brusa, jäsa
m. m., av germ. *jasan, jfr jäsa o. os l
slutet); med y av 0 såsom i hyska
osv. o. med förallmänligande av
nomin.-änd. r som i nyter. Till isl. ésa osv.
skulle någon möjl. också vilja föra det
av Rietz s. 854 från Smal. anförda ösken,
vild, yr, förryckt, jfr no. os, 0sen i
samma el. likn. betyd. Men säkerl. hör
även detta ösken samman med or (yr),
med det ovan nämnda särsk. i Smal.
vanliga bortfallet av r före s (el.
assimilation av rs till ss), o. förhåller sig
till ö(r)sk(er) som ilsken till ilsk(er) el.
som sv. dial. ätsken till isl. elskr (se
älska). Örsker är f. ö. bildat av or
som sv. dial. ilsk(er) till ill eller villsker
till vill

yta, Schroderus Diet. o. 1638, översatt:
rindh, cortex, den tidigast vanliga betyd.,
t. ex. 1708: ’Ytan och Barken’, Spegel
1712: ’Yta kallas thet yttersta brädet,
som sågas utaf stocken’, Växiö 1724,
Brauner 1756; matem.: Strömer 1744;
av Hof 1753 förordat som en god övers,
av lat. superficies; jfr 1750: ’Han ser
allenast till ytan’ = 110.; till ut. - En
annan avledn. av ut är sv. dial. yta,
avyttra, Växiö 1733 (nu f?), fsv. yta,
komma ut = isl. yta, räcka fram, sätta
ut (från land) m. m., da. yde, prestera,
frambringa, ägs. ytan, driva ut, osv., av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 10 15:23:48 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/1275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free