- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
1209

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - äldre ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bärkaren (Björkaren) Ögtl., fsv.
*Bærkir (väl till björk), el. fno. sjön.
*Aspir, nu Asperen (som dock kan vara
en yngre ombildning av det *Aspi, som
förutsattes för gårdn. Aspestrand, förr
Aspastrǫnd). Se närmare förf. Sjön.
1: 780. — Om sv. dial. älme n. o. ortn.
Älmhult, se alm.

[älme, sv. dial., se alm o. föreg.]

älmseld el. elmseld, ett elektriskt
ljusfenomen, som uppträder på torn,
mastspetsar o. d. och i form av en
el. två lågor, Klingenstierna 1755: S.
Helmes Eldar, Järnkont. ann. 1826:
Elmseld osv., i äldre tid väl blott i
facklitter., sedermera äveu i skönlitter.
t. ex. Fröding 1896; jfr Isogseus o. 1700:
Sanct Herrns, eller St Elmi lins (anf.
som spanska o. franska) = da. (St.)
elmsild, ä. da. St. ellcnild, efter ty. St.
Elmsfeuer, även Helenen- o.
Hel(l)ens-feuer, motsv. höll. elmusvuur, eng. St.
Elm(o)’s fire, fra. fen Saint-Elme, ital.
fnoco di Sant’ Elmo o. Ermo, spän.
f neg o de sant’ Elmo el., nu ofta, de
san Telmo (dessutom: helena).
Företeelsen var känd redan i antiken, t. ex.
Plinius Natur. hist. II. k. 37: när två
lågor syntes, ansågs den som ett
gynnsamt förebud o. uppkallades efter
dio-skurerna Kaster o. Pollux, men blott
en betraktades som olycksbådande o.
fick namn efter deras fördärvbringande
syster Helena (vars bortrövande blev
orsaken till Trojanska kriget). Möjl.
innehåller sålunda ordet urspr, hennes
namn (Eln- > Elm-), vartill det i alla
händelser senare anslutits., medan andra
(t. ex. Tamm Gr. s. 34) här se det till
grund för detta personnamn liggande
grek. (h)eléne, fackla (besl. med (h)eilé,
solglans, -värme, av ie. *snel-, o. sålunda
väl även med sol). Slutligen har man
i ordet också tänkt sig en på italiensk
botten försiggången förvanskning av
helgonnamnet Erasmus, biskop i
An-tiokia, vilken av en ängel befriades från
sitt fängelse o. sedan av denne på ett
skepp fördes till Campanien, varefter han
dyrkades som sjöfolkets skyddshelgon.
Av ett Ermo kunde Elmo ha uppstått
genom falskt ljudutbyte (i vissa dial.
uttalas l som r; E. H. Tegnér muntl.).
- I ty. även Eliasfeuer (sv. E l i a s e l d),
med syftning på elden som från himlen
föll ned på Elias altare; vidare:
Hermes-, St. Klaras-, St. Nikolasfener-, i eng.
dessutom: corposant (spän. corpo santo),
egentl.: helgonkropp.

Älmt- i sjönamn, se Alt-; egentl.:
svansjön. Det på sekundär
ljudutveckling beroende m-et uppträder, utom i
det förut i diskussionen indragna ä. da.
elmte, svan, även i est.-sv. älmpt ds.
Nuckö o. est.-sv. ölmpt ds. (Sv. lm. II.
3: 153, Vendell Ordb.), av älmpt såsom
t. ex. ölg av älg. Om finska ortnamn
av urnord. *alƀut-, *alƀit-, svan, se
Karsten NoB 1: 117 f.

älska, fsv. celska, omhulda, omfatta,
sluta sig till, älska = isl. elska ds., da.
elske, ’lieben’, ett speciellt nordiskt ord,
avlett av isl. elskr, som hyser kärlek
till (a/), av *eliskr, ackus. *alskan, väl
till germ. *alan, föda osv. (se alster,
älas); jfr da. opelske, uppfostra, ä. da.
elske paa dyr, föda upp. Alltså egentl.:
uppföda, o. sedermera överflyttat på
känslans område, alldeles som det till
betyd, motsatta hata, som urspr,
betyder ’förfölja’. De i fsv. förekommande
äldre betydelserna uppträda stundom
atm. på 1600-t. Då den nuvarande
betyd, av älska ty dl. utvecklats på
nordisk botten, måste de nord. språken
ha egt andra uttr. för denna betyd.
Ett sådant är isl. fr ja (dock ej uppvisat
i fsv.) = got. frijön, ägs. fréo(g)an (se
det etymol. identiska lånordet fria o.
frände), varjämte möjl. redan i
for-litterär tid något ord gått förlorat, som
motsvarat antingen fhty. linbén, linbön
(ty. lieben) el. avljud stormen ägs. luftan
(eng. loue), till ljuv, lov l, 2 osv. (fsv.
linva, göra bevågen, locka o. d., är ett
speciellt fsv. denominativum till adj.
liiwer). - Den Herren älskar, den
a gar han, efter Ebr. 12: 6 (hvem . .);
jfr Sal. Ordspr. 3: 12 (straffar). -
Äl-skansvärd, se värd l slutet. -
Älskare o. älskarinna i förb. vara
ngns ä. o. d., nu blott (urspr,
eufemistiskt) om illegitima förbindelser, i denna
anv. stundom redan under senare
hälften av 1700-t., t. ex. Botin 1766; förr i
betyd, ’älskade, trolovad o. d.’, såsom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/1297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free