Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Studier och lärdom. Krönikor och folkvisor. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1572 — bär Harald Oluffson
jämtlännings namn, och från slutet av
1500-talet härrör västgöten Bröms
Gyllenmärs’ visbok. Massor av
folkvisor ha dessutom spritts i
skilling-tryck från 1600-talet fram till våra
dagar. En samlad tryckt upplaga
av de svenska folkvisorna utkom
först i A. A. Afzelius’ och E. G.
Geijers »Svenska folkvisor från
forntiden» (1814—16). Men
huvudarbetet är allt fortfarande A. I.
Arvidssons »Svenska fornsånger»
(1834—42), vartill kommer
»1500-och 1600-talens visböcker», utgivna
av A. Noreen, H. Schiick och J. A.
Lundell (3 bd, 1884—1925).
Folkvisan utgör en förening av
episka, lyriska och dramatiska
element. Innehållet är merendels en
berättelse, men det episka
inskränker sig ofta till vissa stående
stereotypa vändningar, särskilt i
begynnelsestroferna. Därefter följer oförmedlat dialogen eller det dramatiska
elementet, vilket i de flesta folkvisor upptar större delen av innehållet. Det
lyriska elementet representeras av visans inre kärna, stämningen. I många
fall utlöser sig denna i ett mer eller mindre fristående omkväde i en strofs
slut eller mera sällan mitt. Liksom man hade stereotypa inledningsstrofer,
hade man liknande avslutningsstrofer, t. ex. i denna populära stil: »Den
linden hon växte över kyrkokam, det ena bladet tager det andra i famn»,
och dylika, ännu i enklare folkpoesi förekommande efterbildningar.
Omkvädets roll får sin förklaring av folkvisans karaktär av dansvisa
eller ballad. Dansen hade i medeltiden en helt annan betydelse än i våra
dagar, och ofta kommo kringvandrande spelmän eller lekare, som de
kallades — särskilt till marknader och större högtider — och ackompagnerade
dansen med sång. Hur den medeltida dansen tillgick, kunna vi göra oss
en föreställning om såväl av bevarade målningar som av litteraturen, och
Under den tidigare medeltiden uppträdde
»lekaren» företrädesvis som gycklare och roade
med allehanda upptåg publiken; senare
menas därmed i en stormans tjänst stående
spelmän — liksom de franska joglearerna —,
som antingen verkade som musikanter eller
föredrogo tidens episka eller lyriska dikter
eller vid långdansen tjänstgjorde som
försångare. — Söder ala, kyrka, Hälsingland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
