Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och släckte ljusen med undantag av några få. När
Runeberg kom in, såg han lugnt på tillställningen och sade
sedan: »Så många huvuden, men så få ljus!» Och
ynglingarna förstodo väl, vad han menade. Slarv och
försumlighet tålte han varken av kamrater eller elever, och
själv infann han sig alltid på minuten i klassen.
Många olika sätt att straffa hade han, och åtskilliga
kan man ej läsa om utan att få ett hjärtligt skratt. Så
t. ex. följande:
Runeberg övertog en gång i sista stund en lektion för
en lärare, som hade föga respekt med sig. Han hade
just börjat lektionen, då en liten pys inträdde, klädd i
frack och vit halsduk med höga sparrkragar samt utstyrd
med sin fars fickur jämte stora, hängande berlocker.
Förfärad vid åsynen av den stränge läraren blev pojken
först stående nere vid dörren men smög sig efter en
stund tyst till sin plats. Runeberg gick emellertid bort
till honom, steg upp på bänken och sade, i det han fattade
pojken i nacken och lyfte honom högt över bänkraderna:
»Se, vad du är grann! Icke går det an, att du så snart
sätter dig. Du måste först visa dig för hela klassen, så
att den riktigt får se, hur grann du är.» Efter denna
presentation satte han honom stilla ned på bänken. Men
gossen kom aldrig mer utklädd till skolan.
Alltmer började Runeberg trivas i den lilla staden med
dess ro och stillhet. Bland dess enkla människor fann
han varma vänner, och med den honom egna
anspråkslösheten drog han sig ej för att tala om, huru mycket de
hade att lära honom. En av sina »stora läromästare» i
livet fann han i ägaren av Kintula gård, Gustav
Duncker, son till den Duncker han besjunger i Den femte
juli. Allvarlig, lugn och seg, blid och god mot sina
underordnade och med en orubblig tro på att det hos
varenda människa fanns något gott, var han just en
sådan man, som Runeberg satte högt.
På 1840-talet utkommo ej mindre än tre större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
