Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penningar, och man började öfverskeppa folket. Att
förvissa sig om verkliga förhållandet, höll Feuquieres en
serskild utliggare, som vid hamnen skulle räkna de
ombord stigande tropparna och efterse, att de voro
fulltaliga. Det påstås, att några svenskar med flit drucko
så tappert om med fransmannen, att denne icke skulle
märka åtskilliga för handen varande luckor. Så blef
emellertid hären öfverskeppad och i September följde
anföraren Karl Gustaf Wrangel efter, af gikt nästan
förlamad både till hand och fot.
Tillfället var dock ganska gynnande för Sverge.
Kurfursten stod med sina troppar långt borta vid franska
gränsen. Hela Brandenburg låg öppet och försvarslöst,
och var med sina nyss bergade skördar ett lockande och
lättvunnet byte, om svenskarna genast angripit. Wrangel
ville, men fick det ej; De la Gardies vanliga vankelmod
kom emellan. Han hade alltid velat, och ville också nu
i sista stunden undvika krigets utbrott. Af naturen
fruktande och tveksam, befarade han många deraf följande
olyckor; och isynnerhet den, att han såsom sakens
upphofsman, skulle få uppbära skulden för de möjligen
inträffande olyckorna. Med dylika förespeglingar blef han
ofta af Bjelke-partiet så uppskrämd, att, hvad han ena
veckan till fördel för Frankrike vidgjort, blef andra
veckan af tveksamhet omgjordt. Dannemark, som
fortfarande ville hindra Sverge från att begagna de gynnande
omständigheterna, gjorde också allt möjligt för att
likaledes uppskrämma De la Gardies farhågor. Jag skall,
lofvade danska sändebudet åt sin konung, jag skall på
allt sätt söka göra Sverge irresolu et confus.[1] Det
lyckades. I dessa ämnen brydde sig konungen sällan
om att höra de öfriga rådsherrarna, utan endast De la
Gardie. De två ensamma fattade och affärdade besluten
om den utskickade härens rörelser.
Men hvilka beslut! Den så allsmägtige De la Gardie
blef mer och mer ängslig och tvekande, ju närmare det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
