- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 21. Karl den tolftes historia. H. 1. Karl den tolftes ungdoms- och fredsår, hans första krigsår samt afsättnings-fejden mot konung August /
35

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SJUNDE KAPITLET.


KARL VID ANTRÄDET TILL REGERINGEN.



Ehuru blott femton och ett halft år gammal, var
dock konungen tämligen uppväxt, fast ännu smal och
spenslig. Hyen blomstrade vacker och fin som på en
flicka. Detta förtretade honom, ty han ville
nödvändigt se karlaktig ut; gjorde också allt för att blifva
solbränd och väderbiten och satte med barnslig
stolthet mycket värde pä några i ansigtet befintliga
koppärr [1]. Drägten var enkel; dock brukades peruk tills
den vid adertonde året under vistandet på Seland
bortlades. Enkelt var ock lefnadssättet, rätterna få
och tarfliga. Redan nu älskade han framför allt
annat smörgås, stekt fläsk och svagdricka [2].

Hans begifvenhet på jagt öfvergick stundom
fadrens. Räfvar, vargar, elgar och isynnerhet björnar
voro föremål för bragderna. I början nyttjades
eldgevär. Men snart tyckte sig den ridderlige konungen
hafva derigenom mer fördel å sin sida, än billigt var.
Han befallde derföre, att man skulle använda blott spjut
och hirschfängare. Dervid var han sjelf mångfaldiga
gånger den, som med dylika vapen mötte vilddjuret.
Jagtkamraterna sågo med förfäran björnen komma
upprest mot konungen, färdig att slå denne under sig; så
att för ett ögonblick lif och död berodde på, om Karl
förde sitt vapen med nog styrka och säkerhet lör att
hinna genomborra skogens konung, innan denne kunde
med tassar eller tänder nå rikets. En gång kommo
de hvarandra så nära på lifvet, att björnramen
kammade Karl peruken från hufvudet. — Men snart tyckte
konungen äfven detta vara alltför lätt vunna segrar.

[1] Fr. ministerbr. d. 19 Mars 1698.
[2] Danska ministerbref Aug. 1698.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/21/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free