- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / 3. Innehållande Lutterska tiden. Afd. 1. Gustaf I och Erik XIV /
54

(1823-1872) [MARC] Author: Anders Fryxell With: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

briunande böner om samma nåd ocb kraft att väl
utföra det svåra värf, ban sig åtagit. Sverges befästade
välstånd och magt samt den sena efterverldens höga
vördnad och varma tacksamhet bevittna, att den ädla
konungens böner blifvit börda.

tjugondeförsta kapitlet.

OM RIKETS TILLSTÅND.

Nu var väl Gustaf Wasa konung öfver Sverges
rike; men huru detta rike skulle styras och
återupp-hjelpas till något välstånd och anseende, det var vida
svårare. Till landets ordentliga förvaltning och försvar
Jordrades betydliga årliga inkomster; de vanliga
skatterna voro dertill alldeles otillräckliga. Att pålägga
bönderna nya, var olagligt eller grymt. Mer än en
tredjedel af riket, de andeliga och adeliga
frälsebönderna gåfvo ingen skatt till kronan, och de öfriga voro
redan utarmade. Borgerskapet kunde ej heller något
gifva; deras handel var förtryckt af Lybeck. Adeln
hade ännu betydlig förmögenhet; men var genom
adeliga frälset fri från ali skatt utom rusttjensten. Uti
presterskapets händer deremot låg omätlig rikedom
samlad, så väl i guld, silfver och reda penningar, som uti
stora, till kyrkor och kloster skänkta jordagods.
Dessa voro derföre de, som måste gifva med sig, om ej
bela riket skulle alldeles förfalla. Men att åter
vidröra deras privilegier var ganska vådligt; presternas bat,
påfvens b;inulysning och det råa, okunniga folkets
motstånd och afsky, skulle möta vid hvarje försök. Mot
dem hade redan Torkel Knutsson, Albrekt och Karl
Knutsson fallit; Sturarna hade ej vågat deL svåra,
nästan omöjliga företaget. Gustaf Wasa vågade det. Ej
af oförvägenhet; honom felades icke klokhet och
skarpsinnighet att inse faran — ej heller af kärlek till
vådliga äfventyr; försigtighet var just hans hufvuddygd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:30:15 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svhistfry/3/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free