Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Den 2 Jan. 1555 inföll en stor skara ryssar. De
härjade landet, misshandlade och mördade innevånarna
på det omenskligaste salt, och lagade sig slutligen till
att belägra Wiborg. De samlades på Räflanda sjön,
men i så stort antal, att isen brast och största delen
drunknade. Do återstående skyndade med sitt rof hem
till Ryssland igen.
I Mars samma år kom åter en annan hop, 30,000
man stark, under Ivan BibikofFs anförande. Den
delade sig i fyra hopar; den största innehöll 12,000 man,
och vände sig till Wiborg. Mot denna tågade en finsk
adelsman, Jöns Månsson, med näppeligen 1000 man,
och några små kanoner, förda på slädar. Ryssarna
kommo antågande under högt skriande; men då de
sågo, ali svenskarna stodo stilla och tyste, så stannade
äfven de på ett pilskotts afstånd, och båda härarna
betraktade hvarandra. Då tog rvssarnas fältöfverste elt
o •/
stop med brännvin, drack Jöns Månsson till och
slängde derefter slopet ifrån sig uleller marken. Men Jöns
Månsson fyrade till svar af sina kanoner, hvarvid de
förnämsta ryska höfdingarna föllo. Deras folk,
bestörta och utan anförare, blefvo straxt fördrifne af de
anfallande svenskarna. Två gånger försökte de stanna
och göra motstånd, men förgäfves. Jagad af en så
ringa hop, flydde bela skaran in till Ryssland med
förlast af vapen, hästar, förråder och byte. Vid
underrättelsen härom drogo sig äfven de andra hoparna
tillbaka, dock med allt sitt tagna rof. Sedan började åter
småkriget mellan gränsebönderna, mest för att bränna
hvarandras gårdar, röfva kor, hästar, säd och hö,
likasom man läser, att de vilda folkslagen ännu i dag
föra sina krig. Många berömde högeligen ofvannämnde
Jöns Månssons dristiga och lyckliga bragd; men den
försigtiga konung Gustaf tyckte, att den var alltför
öfverdådig. Oss synes rådcligt, skref ban till
krigsöverstarna, ali man icke vill låta Jons Månsson rusa åstad
med folket efter sitt eget hufvud, eller lita på, ali han
fick öfverhanden sist, han var i mangel med ryssarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
