Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitelet. Kriget med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallne omkring fästningen. Fru Emerentias tapperhet blef
länge och vida berömd; och om hennes man höres ännu
af allmogen der i orten följande rim:
Herr Kråk ej hade mer än en hand och en fot;
Och likaväl så stod han så mannelig emot.
Efter ett lika fåfängt försök mot Elfsborg vände sig
Kristian uppåt Westergötland. Hela sydvestra delen
förhärjades. Städerna Skara och gamla Lödöse, slotten
Lärkesholm, Gräfsnäs och Höjentorp, Brunnsbo biskopsgård
samt öfver tretusen byar lades i aska. Innevånarne
behandlades med omensklig grymhet, och ett betydligt byte
gjordes särdeles på Gräfsnäs, dit hela orten, i förlitande
på slottets ointaglighet, hade fört sina dyrbarheter.
Ändtligen repade fogden Lars Jonsson mod och samlade
bönderna i Walla härad, hvarefter danskarna drogo sig
tillbaka mot Halland, der i Warbergs kyrka offentlig
tacksägelse blef hållen öfver det lyckliga tåget.
Träffningen på Skillingehed. Nästan på samma gång,
som Kristian härjade i Westergötland, hade hertig Johan
och Jesper Cruus infallit i det lika försvarslösa Halland.
Aderton socknar förhärjades och Warberg brändes. Ändtligen
vid sistnämnde stad möttes några troppar, hvilka
dock blefvo drifna på flykten och jagade nära två mil,
inemot Falkenberg. Men just som de redo öfver Skillingehed,
ankommo till deras hjelp sju fanor ryttare,
anförda af konung Kristian sjelf, nu mera på återtåget från
Westergötland. En kort men häftig strid uppstod.
Svenskarna, redan till hälften segrare, angrepo häftigt och
öfvermodigt, ropande: Jute, Jute, har du icke presten med
dig! att nemligen bereda dem till döden. Danskarna,
redan af det föregående nederlaget försagda och bragta i
oordning, gjorde svagt motstånd, ehuru ifrigt anförarna
sökte uppmuntra dem. Den tjugufyraåriga Sten
Rosensparre kastade sig midt i striden för att förmå sina
landsmän hålla stånd. En af hans vänner bad honom vara
försigtig. Betänk, ropade han, att du är den siste af
ätten Rosensparre. — Du har rätt, svarade herr Sten.
Det är en vacker tanke. Ett godt namn går framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
