- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Femtonde årgången. 1903 /
87

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

87

II. Caesalpiniacéhartser. Ex.: Zanzibar-kopal, kopaivabalsam.

D. Eesinolhartser: guajak.

E. Fetthartser: gummilacka.

F. Färghartser: gummigutta.

G. Glykoresiner (innehållande hartsglykosider). Ex.: jalappa,

skammonium.

Då jag nu går att anföra några exempel på mera noggrannt
undersökta hartsämnen, kommer hänsyn att tagas blott till resinolerna och
resinolsyrorna, emedan öfriga hartsbeståndsdelar, såsom amorfa, säkerligen
ännu ej framställts i rent tillstånd.

I. Resinoler eller hartsalkoholer.

Dessa kunna lämpligen indelas i »rena» alkoholer och fenolalkoholer.

En typisk representant af förra slaget är den karaktäristiska
beståndsdelen i elemihartset, amyrin. Under namn af elemi gå en mängd
hartser af mycket olika härstamning; men lämpligast torde vara att med
TscJiirck inskränka detta namn till sådana, som innehålla amyrin eller
närbeslägtade kroppar. Sådana hartser erhållas dels ur växtfamiljen
Burseracese, dels ur den närbeslägtade Rutaceae. Det i handeln vanligaste
är manillaelemi, som härstammar från den på Filippinerna växande
burseracéen Canarium album. Det är rikt på eterisk olja, ofta öfver
10 %, och står sålunda på öfvergången till balsamhartserna. Till
konsistensen är det i följd häraf halffast. Lukten är egendomlig, erinrande
om dill. Framför de flesta andra hartser utmärker sig elemi (eller
åtminstone manillaelemi) genom sin rikedom på kristalliserande kroppar.
Man behöfver blott på ett objektglas röra ut ett spår af hartset med ett
par droppar alkohol, så kan man under mikroskopet iakttaga en otalig
mängd af små, prismatiska eller nålformiga kristaller jämte en och annan
sådan af ungefär lika stor längd och bredd. De prismatiska kristallerna
utgöras af amyrin (jämte en ringa mängd af nedan beskrifna, tvåatomiga
alkohol); de »isodiametriska» kristallerna äro elemisyra.

Amyrin utgör hufvudmassan af den i kall alkohol svårlösliga delen
af elemihartset och ingår i manillaelemi till en mängd af ungefär 25%.

Allt ifrån Rose (1835) hade amyrin undersökts af åtskilliga kemister,
innan det slutligen visade sig, att äldre tiders amyrin icke var någon ren
kemisk förening, utan en blandning af två isomera alkoholer, C30H49OH,
benämnda a- och /?-amyrin, ungefär dubbelt så mycket af det förra som
af det senare. De äro optiskt högervridande, bägge ungefär lika starkt,
och skilja sig i fritt tillstånd ej synnerligen mycket från hvarandra.
Dock smälter a-amyrinet något lättare (vid 181°) och är något lättare
lösligt i vanliga lösningsmedel än ^-föreningen (smt 194°). I derivaten
(t. ex. ättiksyre- och benzoesyreetrarna) äro däremot olikheterna i fråga
om smältpunkt, kristallform och löslighet mera framträdande.

Bägge amyrinerna kristallisera lätt, i långa, fina, böjliga nålar,
tämligen svårlösliga i alkohol: l + 21.3 (a) resp. 36.4 (/5) (vid 19° C. och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:06:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svkemtid/1903/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free