Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenlösningar, som vid blandning gifva en torr fällning, natriumbikarbonat,
medan Leblancmetoden smälter råmaterialen tillsammans med
användning af dyrbart bränsle, hvarefter massan löses i vatten med förlust af
det tillförda värmet, därefter måste värme ånyo tillföras för afdunstning
till torrhet. Det är således värmeförbrukningen, som är
Leblanc-processens svaga sida, men bränslekostnaden är en fraktfråga, och därför
finna vi också, att de Leblanc-verk, som ännu hålla ut, just äro de, som
hafva det gynsammaste läget för billigt bränsle och billiga råmaterial.
Men i stället har Leblanc-processen en annan utjämnande faktor af
betydelse, nämligen saltsyra, ehuru denna endast till en viss gräns kan
finna lönande afsättning. Väl är det så, att saltsyra skulle kunna i
många fall användas i stället för svafvelsyra, men äfven den mest
koncentrerade saltsyra håller blott 1/3 af sin vikt verklig saltsyra och 2/3
vatten, som blir en onödig barlast vid transport. Emellertid fick en
stor del af saltsyran användning till framställning af klorkalk, och man
kunde, därför tänka sig, att Leblanc-processen skulle täfla med
Solvayprocessen åtminstone så långt behofvet af klorkalk sträckte sig, men
icke heller detta nödankare har stått bi inför den nya elektrolytiska
alkaliprocessen, där man får klor som en billig biprodukt, hvilken direkt
förvandlas till klorkalk. I våra dagar blir en process, som lämnar mer
saltsyra än som kan få nyttig användning, omöjlig om ej för annat så
af hygieniska skäl, det går nämligen ej för sig att förorena luft eller
vatten med saltsyra.
Den elektrolytiskt framställda kloren har naturligtvis äfven den en
gräns för sin användning, och då den blir relativt billig har priset på
klorkalk sjunkit till omkring hälften. Världsproduktionen af klorkalk
utgör nu omkring 1/2 million ton per år. Till Amerika infördes den förr,
men för omkring 15 år sedan anlades de första elektrolytiska
alkaliverken vid Niagara och tillverka nu så mycket klorkalk, att de måste
exportera. Den vid elektrolysen erhållna kloren har dock äfven andra
användningar än till klorkalk; nu gör man ren saltsyra af klor och väte,
hvilket för få år sedan skulle hafva varit en paradox, emedan man
hittills alltid gjort klor af klorväte. Förbrukningen af klor inom
färgindustrien tilltager beständigt och likaså för framställning af
koltetraklorid, ett numera berömdt lösningsmedel. Det torde böra framhållas,
att, sedan man kan framställa etylengas mycket billigt, borde
etylenklorid, som har eg. v. 1,25 och kokpunkten 85° få stor användning som
lösningsmedel. Flytande klor, som försändes i stålcylindrar lär hafva
sin största användning för framställning af tennklorid ur tennaffall och
äfven för rening af dricksvatten.
Framstegen inom elektrotekniken ha skapat medel att tillgodogöra de
naturliga krafterna, men hittills hafva vi blott begagnat oss af
vattenkraft från vattenfall, medan däremot vinden, tidvattnet och solvärmen
ej innebära annat än ett hopp om kommande möjligheter, och med
vattenfallen är det tyvärr så, att många af de kraftigaste äro
svårtillgängliga och långt aflägsna från platser med möjlighet till deras
användning. Särskildt är i Förenta staterna vattenfallskraften jämförelsevis dyr.
Några elektrokemiska industrier fordra billigt bränsle lika väl som billig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
