Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 120. Ny kyrkohandbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
§ 120. Ny kyrkohandbok.
I likhet med Luther hyllade konung Gustaf och de
svenska reformatorerna den grundsatsen, att man borde lära
först och reformera sedan, hvarföre de ock gingo till väga
vid sitt reformationsverk med den största möjliga
varsamhet och skoiisamhet mot det gamla. I synnerhet iakttogs
denna grundsats i fråga öm gudstjensten, hvarföre Olaus
Petri i sina liturgiska böcker bibehöll af de gamla
kyrkobruken så mycket, som med godt samvete behållas kunde.
Men, såsom vi sett i det föregående, var Karl IX ickanöjd
härmed, utan önskade hvarjehanda förändringar.
Presterskapet, som äfven härutinnan, och detta icke utan skäl,
misstänkte kryptokalyinistiska planer, motstod länge
konungens reformifver, men måste omsider år 1608 vidtaga
en revision af kyrkohandboken. Förmodligen emedan denna
reviderade^ handbok icke gick så långt i reformväg, som
konungen önskade, blef hon icke godkänd eller till trycket
befordrad under Karl IX:s regering. Emellertid framlades
hon vid riksdagen 1611, och Gustaf Adolf medgaf, att hon
skulle få tryckas och i rikets församlingar brukas, hvarpå
hon utgafs 1614 med ett företal af erkebiskop Petrus
Kenicius. Äfven denna nya handbok röjde mycken varsamhet i
sitt reformerande: dQck borttog hon åtskilliga redan vid
Upsala möte vilkorligt utdömda kyrkobruk.
Snart nog förspordes mycken klagan öfver, att
handbokens föreskrifter icke noga följdes. Ju mera vigt man
lade på uniformiteten inom kyrkan, desto värre måste det
anses, att olika bruk användes vid Sakramenternas
administration, vid brudvigsel o. s. v. För att afhjelpa den
öfver-klagade oordningen, trodde man sig derföre böra ånyo
öfverse kyrkohandboken, helst sådant jemväl blef nödigt, för
att sätta henne i öfverensstämmelse med kyrkolagen af 1686.
I början af år 1688 sammanträdde i Stockholm några
deputerade, som skulle företaga granskningen. Olof
Svebilii^, hvilken 1681 efter Johannes Baazii samma år timade
död hade kallats att intaga erkebiskopsstolen, ledde arbetet,
och hans meddeputerade voro biskoparne Ekik Benzelius i
Strengnäs, Cael Caelsson i Vesterås och Johannes Geed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
