Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 150. Religionsprocesser emot Laurbeck, Krüger och Folcher.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de många villfarelser, soni motståndarena lade honom till
last, berodde utan tvifvel till stor del på småaktigt gräl
om formler och uttryck. Det var dock icke blott de
orthodoxe, som gjorde sig skyldiga till förkättringslust.
Folcher betalar dem i sina skrifter med samma mynt, i det
han å sin sida icke drog i betänkande att beskylla sina
motståndare för allehanda kätterier, hvartill han ej hade skäl. .
Under tiden var Karl XII återkommen till
fäderneslandet. När konungen 1716 vistades i Lund, vände sig
Folcher till honom med begäran, att Karl måtte förhjelpa
honom "till ett snart slut i hans sak". Med anledning
häraf måste Justitierevisionen på konungens befallning
företaga målet till afgörande. Resolution gafs den 24:de
Januari 1718 af innehåll, att Folcher, "som nu i tio års tid
hade oroat församlingen utan någon ändring, skulle vara
tjenst och embete förlustig", hvarjemte han, för att icke
få "tillfälle att förleda ungdomen till sina villfarelser",
tillsvidare borde insättas i fängsligt förvar. Stockholms
konsistorium, som erhöll uppdrag att fråntaga Folcher hans
presterliga embetsvärdighet, sammanträdde för detta
ändamål den 12:te Febr. 1718. Erkebiskop Matthias
Steu-€ihus, som förde ordet, sade sig gerna vilja förhjelpa
Fol-chers sak uti bättre skick och ansåg, att man ännu en
gång borde gifva honom tillfälle att återtaga sina satser.
Men då den anklagade försäkrade sig icke hafva några
villfärande meningar att återtaga, förklarades han sitt
prestembete förlustig. Följande år synes Folcher hafva
blifvit frigifven och njöt sedermera den upprättelsen, att
1723 års riksdag beviljade honom en lifstidspension.
Efter sitt frigifvande bosatte han sig på en liten gård,
Hjer-pegården i Asarums socken i Blekinge, och afled der den
24:de November 1729. Hans begge förnämste
motståndare, Gezelius och Broms, hade före honom gått bort.
Gezelius dog redan 1718, och Broms, hvilken sistnämnda år
förordnades till superintendent i Karlstad, afled derstädes
1722.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
