Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 173. Dippels anhängare bland Tollstadii medhjelpare. - § 174. Ny anklagelse mot Tollstadius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på bättre tankar, blef han slutligen landsförvist i Januari
1739. Dåvarande pastor primarius i Stockholm ERIK
ALSTRIN, en både grundlärd och foglig man, hvilken slutade
sina dagar 1762 såsom biskop i Strengnäs, kallar Molin en
"Dippels genuinus discipulus", och en annan samtida
skildrar honom såsom " en af Dippels satser intagen, högfärdig
och i sig sjelf förälskad menniska". Sedan Molin nödgats
lemna sitt fädernesland, vistades han mestadels i Amsterdam,
der han dog 1753.
§ 174. Ny anklagelse mot Tollstadius.
Efter sin frikännelse af kommissionen fick Tollstadius
några år lefva i fred. Men 1734 invecklades han i en ny
tvist med konsistorium. Han hade nämligen i en predikan
ifrat mot nattvardens afgudiska missbruk samt fält
yttranden angående altarets sakrament, som gingo i kalvinistisk
rigtning. Derjemte hade han i pietistisk anda brutit
stafven öfver oomvända presters embetsverksamhet. De kunde
icke rätt döpa, icke i skriftermålet lösa och binda, icke
administrera Herrans nattvard, icke heller genom sin
predikan skaffa någon frukt och nytta i åhörarenas själar,
alldenstund trons förening med Kristus och delaktighet af
hans anda och kraft vore alldeles oundgängliga egenskaper
vid alla andliga förrättningar.
Med anledning häraf blef Tollstadius ånyo förekallad
inför konsistorium, och en vidlyftig ransakning och
Skriftvexling började. Den anklagades hållning var -äfven denna
gång temligen slingrig, hvartill kom, att hans åtalade
läro-sätt onekligen hade gifvit anledning till ganska mycket
missförstånd och väckt stor oro. Erkebiskop Jöns
Steu-chius, som år 1730 hade efterträdt sin fader Matthias
Steu-chius såsom svenska kyrkans främste vårdare, gaf också
Tollstadius en välförtjent tillrättavisning särskildt för hans
ovisliga uppträdande i nattvardsfrågan vid en tid, då,
såsom orden föllo, "församlingen anfäktades af Svärmare, och
de dyra sakramenten af dem likasom trampades under
fötterna". Man må icke heller undra på, om röster å nyo
höjde sig, som anklagade Tollstadius för dippelianism. Sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
