Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 189. Skevikarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stodo under uppsigt af en föreståndare, som ledde deras
angelägenheter, och voro underkastade vissa regler, dem
alla måste troget efterfölja. Väl yppade sig tidigt nog
vissa spår af en upprorisk anda, men samfundets förste
föreståndare Erik Erikssons anseende och inflytande var
så stort, att han i allmänhet lyckades hålla sina
underordnade i tillbörlig tukt och lydnad. Emellertid afled
Eriksson i September 1761, och då började split och
söndring allt mer vinna insteg. Ledningen af sällskapets
angelägenheter kom nu i svagare händer. Tukt och disciplin
slappades betydligt, men den ekonomiska ställningen
förbättrades ansenligt, när efter några år sällskapets förut
omnämnde välgörare Anders Almqvist beslöt att sjelf slå
sig ned på Skevik.
Almqvist hade förut bott i Linköping och der varit en
mycket förmögen handlande och ganska inflytelserik
medlem af stadens borgerskap, så att han till och med valdes
till stadens riksdagsman 1740. Men till kyrka och
presterskap stod han i bitter fiendskap. Han hade synnerligen
genom Strokirch blifvit vunnen för Dippels åsigter, och
redan i slutet af 1730-talet var han så inne i sin nya tro,
att han alldeles upphörde med att besöka kyrkan och gå
till nattvarden. Härigenom kom han i delo med dåvarande
domprosten, sedermera biskopen i Linköping Andreas
Rhyzelius, mot hvilken han uppträdde med mycken hätskhet
och svåra anklagelser. Ungefär på samma sätt betedde han
sig mot Petrus Filenius, som både såsom domprost och
biskop blef Rhyzelii efterträdare [1]. Almqvists ovilja gälde
nämligen icke ensamt Rhyzelius, ehuru han särskildt mot
honom personligen synes hafva varit mycket förbittrad, utan
han kunde öfverhufvud taget alls icke lida kyrkans prester,
emedan de ogillade den religiösa uppfattning, han sjelf
hyllade. Naturligtvis kunde ett så hänsynslöst och trotsigt
uppförande mot församlingens presterskap icke lemnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
