Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 213. Fosforismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänheten. Och icke nog härmed. De unge
vitterhetsidkarne förklarade uttryckligen i sin tidskrift: "Vi äro till
den grad orthodoxe i religionen, att vi till äfventyrs af de
modernt kristna naturalisterna anses för farlige Svärmare,
då vi våga rent ut bekänna, att vi tro på Kristi gudom och
försoningens eviga nödvändighet samt tillfyllestgörande
kraft". Väl röjde det sig snart, att fosforisterna icke med
full sanning kunde afgifva en sådan bekännelse. I likhet
med sina själafränder inom den romantiska skolan i
Tyskland stodo de i sjelfva verket på en okristlig pantheistisk
ståndpunkt, den de tillegnat sig från den Schellingska
naturfilosofien, och deras svärmeri, för medeltidens dunkla
sagoverld förde dem så småningom till allt varmare sympathi
för ett slags halfkatholsk mysticism. Men fastän de, utan
att kanske sjelfve vara fullt medvetne derom, hvarken gingo
i rent kristlig eller protestantisk rigtning, så kan dock icke
nekas, att deras lifliga intresse för det poetiska, aningsrika
och mysteriösa icke blott bragte dem i harnesk mot
upplysningsväsendets prosaiska förståndighet och
nyttighetssträfvanden, utan äfven gaf dem sinne för en djupare
betraktelse af tingen, som kunde leda öfver till gudaktighet ens
stora hemlighet.
Också framträdde ur fosforisternas krets en och annan
ung man, som otvetydigt lade i dagen en upprigtig vördnad
för kyrka och kristendom. Särskildt gäller detta om
Samuel Johan Hedbokn, hvilken redan 1809 ingick i kyr&ans
tjenst ocfy slutade sina dagar den 26:te Dec. 1849 såsom
prost och: kyrkoherde i Askeryds församling af Linköpings
stift. Han var en verklig skaldenatur med mer än vanlig
begåfning. I tidskriften Fosforos publicerade han icke blott
åtskilliga lyriska dikter, utmärkta genom rörande enkelhet
samt en naturlig friskhet och färg, som i mycket påminner
om folkvisan, utan äfven rätt många andliga romanser och
psalmer, der han med sin milda och djupa känsla anslog
toner, i hvilka förflutna tiders kyrkliga fromhet
återklingade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
