Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 232. Læstadianerna slå öfver till hyperevangelism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 3 2. LÆSTADIANERNA SLÅ ÖFVER TILL HYPEREVANGELISM. 201
färdige göra bättring", säga læstadianerna. "Vi behöfva
endast bättra oss af egenrättfärdighet och otro —; vi endast tro r
då bröder och systrar försäkra oss om syndernas förlåtelse.
Och kunne vi alltid se bort ifrån oss sjelfva och se på Guds.
lam, vår frälsare, der han hänger fastspikad på korset
såsom ett försoningsoffer för våra synder, så kunne vi ick&
lefva illa. Den Helige Ande leder oss i all sanning. Ali
annan helgelselära förer till egenrättfärdighet."
Hvad ändtligen angår de förut omnämnda
känsloutbrotten vid partiets konventiklar eller vid gudstjensten i
kyrkan, så tyckas de fortfarande ega rum och vara lika
våldsamma som förut, såsom man kan se af den drastiska
beskrifning, som biskop Lars Landgren lemnat af hvad
han fick erfara vid sin visitation i Pajala 1877. "Sedan
predikan börjats", säger biskopen, "hördes först bland
nattvardsungdomen de vanliga utropen hih! huh! *) När detta
fortgått en stund, bröto de äldre qvinnorna ut i ett
tjutande, som öfvergick räfvens och vargens i hemskhet. Vid
stora gången sträckte en qvinna fram sin haka och skäldo
som en hund. Under denna scen måste naturligtvis presten
alldeles afbryta sin predikan. I talet från altaret uttryckte
jag min förvåning deröfver, att de fromme der i landet ej
sökte mönstret för sin gudstjenst ofvanefter i himmelen,,
dér Guds englar lofva den högste med ljuflig musik,
cymbaler och harpor, utan ville likna de onda andarne i
afgrunden, som fira sina sammankomster med tjutande,
gnällande och skällande. När dessa sista orden öfversattes på
finska språket och ordet helvetissa (i afgrunden) nämndes, så
rusade qvinnorna upp ur sina bänkar med vredelågande
blickar och hastade ut på kyrkogården, der de uppgaf va
om möjligt ännu mera hjertslitande nödrop." "Sådant är
hemskt", tillägger biskop Landgren, "och mycken råhet
och okristlighet får rum inom en sådan menighet. Icke
desto mindre, om ulfvahuden blifver afdragen genom en
grundlig folkundervisning och en lefvande evangelii predikan,
skall det visa sig, att ett icke så litet antal lam finnes,
inom denna skara."
*) Af dessa lystringsord, hvarmed tjutet i kyrkorna inledes, hafva,
læstadianerna fått öknamnet HihulUer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
