Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 240. Karl Olof Rosenius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 40. KARL OLOF ROSENIUS.
219
icke i allo ense med Hedberg, utan trodde sig böra påminna
denne, att icke blott evangelium är af nöden, utan ock att
"all Skrift, af Gud utgifven, är nyttig, ja nödig till lärdom,
till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet, att en
Guds menniska skall vara fullbordad, till alla goda
gerningar skickelig".
Men ehuru Rosenius således insåg, > att äfven lagen
borde förkunnas, så blef han dock sjelf aldrig någon
lagpredikant. Tvärtom möter oss i hans predikosätt och
kristendomsuppfattning en så djup farhåga för all slags
verklära, att han knappast vågade tala om någon bättring eller
helgelse eller öfver hufvud taget någon "nådens ordning",
utan i stället ideligen inskärpte, hvad som utan tvifvel är
kristendomens grundsanning, eller att vi allena genom tron
på Kristus varda rättfärdige inför Gud. Också skref han
till Hedberg: "Kristi blod är utgjutet till syndernas
förlåtelse. O, det står ju så: £q äyeaiv ajiapxuov! Och det —
det gäller ock för min person. Det är min enda tröst i
tron, och det skall bli min religion: sk äysatv a|iapmov."
Vid sådant förhållande må man ju ej undra på, om
från ett och annat håll den beskyllning rigtades mot
Rosenius, att han och hans vänner hellre sjöngo "Zions
sånger" än "Mose och Lamsens visor", att deras andliga tal
oupphörligen rörde sig omkring det "söta evangelium", och
att hvarje lärare, som predikade lagens ord icke mindre än
evangelii, omöjligen kunde påräkna deras bifall. Låg nu
häri en viss sanning, så får dock icke glömmas, att
Rosenius, så djupt han än afskydde all verklära och med ifver
framhöll den fria nåden i Kristo, likväl aldrig gjorde sig
skyldig till någon fullt utpreglad antinomism.
Lika litet var han med om att befordra någon
fullständig afsöndring från statskyrkan. Tvärtom sökte han
vid mer än ett tillfälle genom förmaningens ord afråda
derifrån. Emellertid kan ej nekas, att han sjelf hyste mycket
ringa tankar om, hvad han kallade "den Utvärtes kyrkan"
och hennes tjenare. Han trodde sig kunna påstå, att bland
Stockholms 120 prester icke funnes mer än två, som voro
rätte själasörjare. Någon annan gemenskap med den stora
kyrkoförsamlingen tyckes han icke heller hafva ansett nödig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
