Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 243. Den s. k. predikosjukan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
driften kommer, kan den, som befinner sig i detta
sjukdomens stadium, icke predika; men drifves han af det inre
nödtvånget, så kan han, med bästa vilja och föresats, väl
för någon stund uppskjuta predikandet, men icke
fullkomligt afstå derifrån."
Innehållet af de sjukes tal eller predikningar var
nästan öfver allt enahanda och bestod i de enklaste
uppmaningar till bättring och afhållelse från alla synder. Såsom
sådana namngåfvos i synnerhet spel, dryckenskap, dans och
ett högfärdigt lefverne. Till och med resandet af
majstänger, prydnader i klädedrägt, begagnandet af ringar och
krokkammar o. s. v. betecknades såsom ovilkorligen
syndigt. Ofta tillades äfven förutsägelser om verldens snart
förestående undergång samt varningar, förmaningar och
uppmuntringar med anledning af de syner, som varit den
talande förunnade. Dessutom förekom, ehuru icke öfver
allt, att de sjuke sjöngo vissa af de s. k. Zions sånger
eller ock en och annan psalm, ofta i en melodi, som
erinrade om någon gammal visa.
Bland allmogen synes den allmännaste meningen hafva
varit den, att predikosjukan borde betraktas såsom ett
omedelbart gudomligt under, till benådning för dem, som
hade sjukdomen, men till varning och väckelse för dem,
som sågo de sjuke och hörde deras tal. Bland de mera
bildade åter förnekade många sjukdomens tillvaro och
förklarade alltsammans antingen för ett uppsåtligt, af begär
efter vinning och utmärkelse föranledt svek eller ock för
ett sjelfbedrägeri, uppkommet dels af en öfverspänd och
förvillad religionskänsla dels af en i menniskonaturen
nedlagd härmningslust. För egen del trodde sig biskop Butsch
kunna anse det sällsamma fenomenet för en i grunden
kroppslig, ehuru själen på ett eget sätt afficierande
sjukdom. Han uttalar ock den förmodan, att predikosjukan
hörde till den klass af verkningar, hvilka man hänfört till
den s. k. animala magnetismen. Beträffande de sjukes
vandel och uppförande gifver biskopen dem ett godt
vitsord. "Arbetet", säger han, "såväl på åker och äng som
inomhus tycktes öfver allt gå sin jemna och ostörda gång,
och ofta hörde jag både af sjuka och friska intygas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
