Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 248. Paul Peter Waldenström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 4 8. PAUL PETER WALDENSTRÖM. 233
Landgren säger, " ströko ut, hvad Rosenius kallade den
tillämpade syndaförlåtelsen, så låg det helt nära för
partiets nye mästare att stryka ut begge slagen af
syndaförlåtelse, den förvärfvade såväl som den tillämpade, af den
enkla anledning, att Gud icke behöfver förlåta syndarena,,
emedan han är idel kärlek och till följe deraf aldrig haft.
något emot dem". I sjelfva verket lät Waldenström mer
och mer förleda sig till en sådan uppfattning. Han började
tvifla på kyrkans gamla lära om den objektiva försoningen
och kom så småningom till den öfvertygelsen, att
ifrågavarande dogm skulle sakna biblisk grund.
Nu lät han år 1872 i tidningen Pietisten publicera en
predikan på 20:de söndagen efter Trinitatis, der han
aldra-först med bestämdhet intog sin nya ståndpunkt; och när
denna predikan, såsom naturligt var, väckte stort uppseende
och mycken gensägelse, utgafs året derpå en ny skrift om
försoningens betydelse, i hvilken författaren närmare
redogjorde för sin mening. Här yrkar Waldenström, att genom
syndafallet ingen förändring inträdde i Guds hjertelag, ty
Gud är oföränderligen densamme, och hans väsen är idel
kärlek d. ä. intet annat än kärlek. Följaktligen borde man
icke tala om någon Guds grymhet eller vrede, som genom
syndafallet skulle kommit i vägen för vår salighet. Ty,
säger Waldenström, "Guds vrede öfver den syndiga men-1
niskan beskrifver Herren Kristus så här: Så älskade Gud
verlden, att han utgaf sin egen Son". Den förändring, som
inträffade vid syndafallet, utgjorde i sjelfva verket blott en
förändring hos menniskan, i det hon blef syndig samt
derigenom afitöll från Gud och det lif, som är i honom. Till
följe häraf behöfdes visserligen en försoning, men icke en
sådan, som blidkade Gud och framstälde honom åter nådiga
utan blott en sådan, som borttoge menniskans synd och
framstälde henne åter rättfärdig. Kristus finge alltså icke
betraktas "såsom vår ställföreträdare till att blidka Gud,
utan fastmer såsom Guds ställföreträdare till att borttaga,
våra synder".
Man hade kunnat vänta, att en försoningslära, som
gick så tvärtemot den vanliga uppfattningen, skulle beröfva
sin upphofsman all kredit inom ett läger, der man hittills,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
