Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 248. Paul Peter Waldenström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
§ 248. Paul Peter Waldenström.
I senare tider har i synnerhet den Waldenströmska,
rörelsen förorsakat åtskillig oro inom olika trakter af vårt
land. Hennes upphofsman,» nuvarande theologie lektorn i
Gefle Paul Petek Waldenström, hade efter Rosenii död
(1868) öfvertagit utgifvandet af dennes vidt spridda
tidning Pietisten. Särskildt härigenom lyckades han göra sig
känd och värderad af den s. k. nyevangeliska rigtningens,
många anhängare, helst som han ifrigt bekände sig till
deras åsigter och endels dref dem till en vida betänkligare
ensidighet, än som möter oss hos den i det hela temligen
sansade och forsigtige Rosenius.
Men snart skulle det visa sig, att äfven den nye
lärofadern icke kunde följa med sina trosbröder på alla deras,
irrvägar. Inom de nyevangeliska kretsarne gjorde sig i
fråga om försoningen den gamla rutströmska åsigten mer
och mer gällande, så att man lade uteslutande vigt på den
objektiva fersoningshandlingen och ansåg denna i och för
sig medföra syndaförlåtelse hos Gud åt alla menniskor utan
åtskilnad. Man framstälde saken så, som om den enskildes,
rättfärdiggörelse vore skedd i och med det, att verlden
blifvit försonad med Gud genom hans Sons död, hvadan
det icke längre kunde sägas, att menniskan rättfärdiggöres
genom tron, utan att tron fasthellre blott innebär en
öfvertygelse derom, att alla menniskor ega sina synders
förlåtelse hos Gud och således redan äro rättfärdiggjorda, långt
innan de ännu kommit till medvetenhet och förvissning;
härom i och genom tron.
I början synes Waldenström icke hafva tagit någon
anstöt af detta lärosätt. Men omsider trodde han sig böra
uppträda mot en så förvänd och till sina konseqvenser
vådlig försoningslära. Emellertid skedde detta så, att han
tycktes vilja bota ett ondt med ett ännu värre. Felet i
den nyevangeliska försoningsläran låg tydligen deri, att
man icke tillbörligen skilde mellan, hvad Rosenius kallade
den förvärfvade syndaförlåtelsen eller försoningen på korset
och den tillämpade eller den af menniskan verkligen mottagna.
Men om sålunda ultraevangelismens målsmän, såsom biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
