Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 45. (515.) 11 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 45
den nuvarande regeringsformen år 1809
antogs. Hans företrädare hafva varit:
Nils von Rosenstein 1809-22, A. C. af
Kullberg 1822-31, J. A. von
Hartmansdorff 1831-40, A. E, Ihre maj-sept.
1840, S. Grubbe 1840-42, Kr. I.
Heurlin 1842-44, F. O. Silfverstolpe 1844
-48, P. Genberg 1848-52, H.
Keuter-dahl 1852-55, L. A. Anjou 1855-59,
Henning Hamilton 1859-60, C. J.
Thy-selius 1860-63, F. F. Carlson 1863 -
70, Gunnar Vennerberg 1870-75, F. F.
Carlson 1875-78, C. G. Malmström 1878
-80, C. G. Hammarskjöld 1880-88,
Gunnar Vennerberg 1888-91.
Från en för Sveriges allmänna
folkskollärareförenings sunda utveckling varmt
intresserad lärare i landsorten hafva vi
mottagit nedanstående artikel, hvilken vi
införa såsom en återblick på
»program»-striden och såsom ett uttryck för hvad
helt visst många ledamöter inom
föreningen nu tänka.
Med anledning af den s. k,
programf rågan,
Med öfverväldigande majoritet har
Sveriges allmänna folkskollärareförening
afslagit motionerna om ändring af § l i
föreningens stadgar. Hufvudskälet för
afsla-get har öfverallt varit, att den ifrågasatta
ändringen var obehöflig.
För hvarje oförvilladt omdöme är det
ju ock själfklart, att detta skäl, som af
motsidan icke kunnat ens med något sken
af framgång bestridas, ensamt var härför
alldeles tillräckligt. Ty hvad mening kan
ligga i att vidtaga en ändring, som är
obehöflig? Ingen annan förening, korporation
eller beslutande församling befattar sig
därmed än den, som ej anser sig hafva
annat att göra eller som icke förstår att
bedöma hvad den bör göra. Och i
samma ögonblick, som något sådant skedde,
skulle - det måtte gälla hvilken förening
eller församling som helst - allt
förtroende vara försvunnet. Eller hvad skulle
man säga, om t. ex. den svenska riksdagen
på en oförståndig motionärs förslag gåfve
sig till att debattera och besluta
förändringar i Sveriges grundlagar, hvilka
erkändes vara obehöfliga.
Flertalet af medlemmarna i Sveriges
allmänna folkskollärareförening har insett
detta och handlat därefter. Också bör det
ligga hvarje medlem om hjärtat, att
förslag af dylik halt icke må inom föreningen
vinna den ringaste framgång. De böra
icke ens tillåtas »glänta» på dörren till
öfverläggningsrummen.
På hvilken tillit till och aktning för
sina öfverläggningar, uttalanden och beslut
kan den förening göra anspråk, hvilken
upptoge sin tid med deras dryftning? Eller
skulle kanske detta sätt att använda tiden
på kretsarnas möten vara ägnadt »att
arbeta för den svenska folkskolans och
folkbildningens höjande»? Uppenbarligen har
pluraliteten haft en annan mening - ett
förhållande, som säkerligen utan fara för
misstag kan antecknas såsom bevis på kla-
rare syn och skarpare urskillningsförmåga
inom lärarekåren. Man inser, att det i
stadgarnas § l antydda stora målet i första
hand skall och måste eftersträfvas genom
att från föreningens diskussioner absolut
utesluta alla ofruktbara - hvartill ock
höra obehöfliga - spörsmål och genom att
omsorgsfullt undvika allt, som lätteligen
blott kan leda till onyttiga tvister och
gagnlösa ordstrider.
Det andra skälet för afslag har varit
farhåga för de skadliga följderna, som
förändringen möjligen skulle kunnat draga med sig.
Förebud härtill saknades icke. Man behöfde
blott aktgifva på de tecken och
omständigheter, under hvilka yrkandena på
förändringen framkommo, för att erhålla en
förkänning af, hvad sorn kunde komma.
Ä-fven härför har föreningens flertal visat
sig hafva öppen och vaken blick.
Också bör det icke vara så svårt att
inse, att därest man vill, att föreningens
arbete skall komma att bära goda frukter,
så måste all afundsjuk täflan
tillbakavisas, all söndrande pj älf tillräcklighet
lämnas åt sig själf-, småsinnets och
egenkärlekens rot får ej tillåtas uppväxa.
Det har varit glädjande att iakttaga,
huruledes lärarekåren nu tydligen vuxit till
sig i själfständigt omdöme och lugnt
öfvervägande vid behandlingen af de ärenden,
som framläggas till dess ompröfning. Med
högst få undantag hafva kretsarna lämnat
utan afseende de anfall mot såväl
föreningen som dess styrelse, hvilka varit
synliga i vissa pressorgan. Emot sådana böra
ju ock endast sättas en ädlare sinnesart
och upphöjdare tänkesätt.
Föreningen kan lyckönska sig med
afseende på sin styrelse. Dess fasta
sammanhållning vid ärendets förberedelse
ådagalägger nämligen till fullo, att alla
styrelsens medlemmar varit vuxna sitt
uppdrag. Ty under det de antagligen och
naturligen icke tänka alldeles lika i alla
stycken, hafva de emellertid klart insett,
hvari de såsom styrelsemedlemmar borde
handla såsom en man. Alla hafva de
visat sig äga den säkerhet och urskillning i
omdöme, som sätta i stånd att icke
sammanblanda hvad som bör hållas åtskildt, och
den omfattande blick, som förmår klart
öfverskåda det hela och iakttaga dess kraf.
De ifrågavarande motionerna och deras
behandling hafva emellertid visat, att en
förändring af stadgarna verkligen är
behöflig, ehuru i en annan riktning än den
föreslagna. Föreningens organisation hvilar,
såsom tillbörligt är, på bred demokratisk
grund. Styrelsen väljes omedelbart af
föreningens medlemmar. Då »turvis afgå
hvartannat år tre och hvartannat år fyra
ledamöter ur styrelsen», så kan föreningen, om
den så önskar, inom kort tid välja sig en
alldeles ny sådan. Hvarje medlem kan
framställa förslag till öfverläggningsänme.
Allt detta är tvifvelsutan riktigt och i sin
ordning. Däremot har nu erfarenheten
ådagalagt, att bestämmelsen, att fem
kretsar kunna mot styrelsens vilja framtvinga
ett ärende till behandling, är olämplig och
skadlig. Ty det kan ju icke i något
afseende vara gagneligt, att föreningen tving-
as att, såsom i år, sysselsätta sig med
obehöfliga stadgeändringar, om hvilket
ofruktbara ämne man somlig&tädes nödgats
föra öfverläggningar under ett helt möte.
Vi tillåta oss därför ifrågasätta, huruvida
icke stadgarna borde ändras därhän, att
väckt öfverläggningsämne endast då måste
mot styrelsens vilja utsändas till
behandling inom kretsarna, när minst en
femtedel af dessas antal så önskat. Ett ärende,
som afstyrkts af styrelsen, hvilken
föreningen kan ombyta inom så kort tid, sorn
här är fallet, och som ej vunnit bifall af
ofvan sagda antal kretsar, är med all
säkerhet af den beskaffenhet, att kretsarna
ej därmed böra besväras. Härigenom skulle
föreningen få det så ställdt, att en ringa
minoritet ej kunde kommendera
majoriteten eller kompromettera föreningen.*
För att för framtiden tillförsäkra
föreningen att få lugnt och stilla arbeta för
sitt ändamål vore det tvifvelsutan säkrast
att också införa i stadgarna den
bestämmelsen, att ett ärende, som afstyrkts
af styrelsen och afslagits af flertalet
kretsar, icke finge åter upptagas till förnyad
behandling förrän efter t. ex. minst fem år.
Vi antaga visserligen, att den lilla
minoritet, som önskat den ifrågasatta
förändringen, af grannlagenhet nu låter denna
fråga vara affärdad. Men ingen vet, hvad
som framdeles kan komma att hända. Det
kan ju ligga inom möjlighetens gränser,
att en obetydlig minoritet folie på den idén
att år efter år yrka på förnyad behandling
af ett af majoriteten afslaget ärende och
såmedelst söka öfva ett slags
obstruktionspolitik å la irländarne. Huru fördärfligt
ett sådant tilivägagående skulle blifva för
föreningen och dess verksamhet, därom
kan ju hos dem, som önska föreningens
bestånd, icke vara mer än en mening.
Förtänksamheten och klokheten bjuda
därför att genom en stadgeändring i antydda
riktning förekomma alla dylika
eventualiteter. -T,
Hvad en mötesresolution kan
uträtta.
Vid Södertörnskretsens möte å
kolonien Hall den 3 september uttalades
önskvärdheten af en lönetillökning åt
småskolepersonalen under nu rådande höga
lifsmedelspris. Detta uttalande, som
spreds genom en stor del af
tidningspressen, synes hafva åstadkommit mycket
god verkan. Af de meddelanden från
oktoberstämmorna, som kommit oss
tillhanda, framgår nämligen, att ett rätt
betydande antal församlingar höjt
småskollärarinnornas löner med 25 å 50 kronor.
Särskildt inom Södertörn tyckes
lönetillökningen vara ganska allmän.
Lärarinnorna borde häraf lära, att
kretsmötena icke äro alldeles
betydelselösa, hvilket åter borde sporra dem till
lifligt deltagande i dessa möten.
* Vi äro af den mening, att om
artikelförfattarens här efteråt framställda förslag
genomföres, detta torde kunna innebära tillräcklig
trygghet för majoriteten. Red. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
