- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
174

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (589.) 12 april 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

174

"SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 15

Gustaf Vasas, en Gustaf Adolfs storslagna
personligheter. Men hvem kan också kräfva, att
ett barn på egen hand skall få fram
inbillningens syner ur Ekelunds förståndiga men
prosatorra lärobok? Och icke fick jag af
pekpinnens gång på den lortiga kartan och af
karbasens samtida dans på ryggen någon aning
om vårt älskade fosterlands skönhet och värde.
Och så uti alla ämnena. Men hvarför? Jo,
felet var, att vi aldrig i den meningen
behandlades som barn, att vår själ spisades med det,
som vi helt barnsligt kunnat fatta.
Undervisningens form var i hvarje ämne mördande för
barnasinnet, inbillningskraften togs aldrig till
hjälp, och det var hvarken från katedern eller
pojkbänken en tanke på något annat, än att
minnet skulle exerceras, stundom nästan
våldsamt pinas på de öfriga själskrafternas
bekostnad.

Såsom motsats till hvad G. här yttrar
om själfva skolan och skolrummet, vill jag
anföra, hvad han härom vid ett par
tillfällen framhållit såsom sitt önskemål:

Skolhuset bör genom hela sin byggnad och
sitt läge gifva intryck af värdighet. Skolsalen
bör väcka samma känsla af högtidlighet och
helgd som en skön kyrka, väggarna böra vara
höljda med föremål, som väcka eftertanke,
forskning och tillfredsställelse.

Och en annan gång:

Läraren skall se till, att hans skola så långt
som möjligt ger intryck af ett hem. Skolans
sal bör aldrig se ut, som ett halfstädadt stall
för barn med de oundvikliga linjeraderna af
bänkar såsom det allt behärskande elementet,
utan få karaktären af ett andligt, ett idealt
hem, och det äfven för ögat. De drängstugu
aktigt öde fönstren böra förses med enkla
sidogardiner, de böra prydas med blomsterväxter,
som böra vattnas och vårdas af flera händer
än två, det bör finnas en och annan tafla på
väggen. Men hellre inga taflor än dåliga! -
Gården kring skolan skall vara väl vårdad,
verka inbjudande genom blommor och grönska,
äga en solig rymd för lekar, men också en
skuggig och sval, dit någon gång i hettan en
lektion, t. ex. i naturvetenskap till omväxling
kan förläggas, och där om våren en och
annan fri sång kan få ljuda. –––-

Gödecke mottog under sin vistelse vid
Uppsala universitet starka intryck såväl af
det rika andliga lif, som under 1860-talet
rörde sig bland den studerande ungdomen,
som ock af de spännande politiska
händelser, som samtidigt försiggingo. Vrid
studentmötet i Kristiania 1869 möttes G.
af framstående representanter för den
danska och norska folkhögskolan. Och
äfven om han tillfälligtvis förut hört talas
om folkhögskolan, var det dock först no,
som han fick syn på dess mål och på
samma gång blef han i sitt inre klar öfver,
att det var åt denna skola, han ville ägna
sina krafter.

Redan på nämda mötes första dag fick
han höra Björnstjerne Björnson uttala
folkhögskolans mål att »bygga människor»,
att »lära Nordens folk att med kärlek
omfatta det, som hänger tillsammans med
fäder och fäders väsende». Och samma
dag sjöngs för första gången Hostrups
sång »Til Norden», däri det bl. a. heter:

Höje Nord, sangens bo!
– Ikke den, der dvalebinder -
Den, der taender glöd på kinder,
Först gör fri og så gör frö!
Kald dit kor fra skovens salef
Laer i sky det vinger slå!

Lser det dale
Dybest ned i bondevrå!

Om redan G. af detta och af Fritz
Hansens varma maning till Nordens
studenter till »oförtröttad kamp i de folkliga
sträfvandenas tjänst» fått starka intryck,
så var det dock den följande dagens
diskussion om folkhögskolorna, som -
enligt hans egna ord - med ens redde
klarhet i hans inre. Denna diskussion
inleddes af den under förra året aflidne
skalden Christian Richardt, som vid sitt
anförande utgick från de ord af Grundtvig,
som stå som motto öfver denna uppsats.

Det knappa utrymmet förbjuder mig att
referera vare sig Chr. Richardts varma tal
eller de öfriga inläggen af de norska
folkhögskolemännen O. Arvesen och H. Anker,
folkvännen Eilert Sundt samt svenskarne
E. Tegnér och A. Rundbäck. Nog af:
Gödecke ej blott hade med sig från detta
möte »Redogörelser för Bara härads,
Önne-stads och Herrestads folkhögskolor», utan
hos honom hade väckts en kärlek till
folkbildning i allmänhet och folkhögskola i
synnerhet, som skulle följa honom till hans
lefnads slut.

Samma år mottog Gödecke kallelse att
öfvertaga föreståndarebefattningen vid den
ett år gamla folkhögskolan i Herrestad (i
Östergötland). Det hade varit den lifliga
skildringen af den danska, grundtvigska
folkhögskolan, som så starkt gripit G. Men
ingen må tro, att han därför helt okritiskt
fann det lämpligt omplantera denna skola
på svensk mark. Nej, han visste, att
karaktären hos folken på båda sidor om
Sundet var olika, och dessa olikheter kräfde
i sin mån olika skolor; grundtanken var
dock den samma: att »bygga människor».

Själfständighet var ett grunddrag i G:s
karaktär.

Mitt syfte har varit - skrifver han vid ett
tillfälle - att söka utveckla en
folkhögskoleundervisning, svensk i anda och innehåll och
fördenskull svensk i arbetssättet.

Från Herrestad, som ligger i västligaste
kanten af Östergötland, flyttade G. 1872
med skolan till det i midten af landskapet
belägna Lunnevad. Rent personliga or- |
saker vållade dock, att G. redan året därpå i
lämnade sin plats vid Östergötlands folk- !
högskola, där hans banbrytande verksam- j
het emellertid varit af stor betydelse.

Det var Nerkes nyupprättade
folkhögskola, som fick draga fördel af G:s
duglighet och vunna erfarenhet Och man
tager säkert ej fel, om man tillskrifver G.
största förtjänsten af det stora intresse för
folkhögskolesaken, som alltjämt förefunnits
inom Nerke. Vid flera tillfällen uttalar
han sin glädje öfver arbetet med
ungdomen i denna nejd. Så skrifver han
bl. a.:

Det lyser i Engelbrekts och Sturarnes och
Gustaf Vasas dagar fram ett slags folk, som
heter bergsmän, odalbönder i skogen, hvars
rötter stå på järn. Det bor och gror äkta
nordisk mandom i en bergsman. Kom hit upp,
så skall du få se, huru svenskar, ursvenskar
se ut!

Och såsom lärjungarna här eröfrat sin
lärares hjärta, så hade ock han gjort med
! deras.

Men äfven denna plats skulle G. rätt
snart (1876) lämna och därmed ock folk-

högskolan. Dessförinnan hade han dock
tillfälle att vid studentmötet i Uppsala
1875 föra folkhögskolans talan. I ett
föredrag om nödvändigheten af
folkhögskolans nationella utveckling yttrade han
bl. a.:

Målet för folkhögskolan vore, att Nordens
urgamla bondestånd måtte i våra dagars
samhällsarbete framträda med en ny kraft, med
en högre blick på lifvet, med en djupare och
mera lågande fosterlandskärlek än någonsin
förr. Det viktigaste i vår tid vore, att man
icke måtte låta de stora massorna stå utanför
den raskt sig utvecklande odlingen. Men föl
kets söner skola träda in i detta odlingsarbete
icke som något slags kosmopoliter eller kopior
af andra utan som män af fosterländsk halt,
själfständiga men med drag, ärfda af historiens
bästa och ädlaste förebilder. Sker detta, då
skall fosterländskt nit lifva hvar man, och
inhemsk sång och dikt finna genklang i den ringe
mannens hjärta likaväl som i den bildades.

Nyss nämdes Gödeckes starka
själfständighetskänsla. Och det var fruktan
för, att han i sin verksamhet i
folkhögskolan ej i allo skulle få behålla sin
handlingsfrihet utan af hänsyn till den
allmänna opinionen nödgas tiga med sådant/
som hans samvete manade honom att
säga ut, hvilket tvang honom att lämna den
plats i folkhögskolan, som han med sådan
heder och framgång fyllt. Ett yttrande af
honom från långt senare tid ställer detta
drag i hans karaktär i klar belysning:

Vi känna i andens värld ej andra konungar
än öfvertygelse och samvete och se i all
smidighet inför makten ett vittnesbörd om hederns
sjunkande, denna makt må sitta på troner och
styra riken eller vara majoritet och styra
dagsopinioner.

Och en annan gång:

Frihetssinne, skarp, ärlig personlig
själfständighet, vaksamhet mot underhaltiga
meningsfränder lika väl som mot fiender, de äro icke
älskade. Jurare in verba magistri är en bred
kungsväg.

Det var med vemod, som Gödecke
lämnade folkhögskolan. Hon var ock alltjämt
honom kär. Till en vän skrifver han:

Jag har haft min lyckligaste verksamhet i
folkhögskolan, och min kärlek till henne har
aldrig svalnat.

Under åren 1876-78 var G.
hufvud-redaktör för Aftonbladet, ett arbete som
icke torde hafva öfverensstämt med hans

lynne.

#

Hans håg drog honom åter till hans
första kärlek: folkundervisningen. Efter
att en tid ha varit vikarierande lärare vid
folkskollärarinneseminariet i Stockholm
utnämdes han 1880 till rektor för
folkskollärareseminariet i Växjö.

G. började sitt arbete därstädes med
förhoppning att kunna flytta något af
folkhögskolans anda och undervisningssätt in
i denna läroanstalt. Och till belysning af
G:s verksamhet som seminarierektor vill
jag anföra, hvad en hans lärjunge därom
skrifvit till mig:

Med samma kraft och ifver, hvarmed han
arbetade för sin läroanstalts upprätthållande
och höjande, ingrep han äfven mot det, som
syntes honom ägnadt att menligt inverka på
dess verksamhet och anseende. I fråga om
tukt och ordning ville han så mycket som möj
ligt låta det personliga hos sina lärjungar träda
fram. Han gaf därför ej flera regler och före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free